Villa Hagby-här bloggar jag om litet och stort

Hej!

Den 25 december 2013 blev vi föräldrar till en liten tjej. Som förövrigt hade väldigt bråttom ut i stora världen. Jag var beräknad att föda den 1 januari och har gått över 11 dagar respektive 15 dagar med de andra två barnen så jag var ganska väl förberedd att gå över tiden med några veckor. Jag hade inga som helst tecken på sammandragningar eller förvärkar innan.

Julafton firades hemma hos oss i ett gult  hus utanför stadens brus. Mina föräldrar var här också. Vi hade en jättemysig julafton med god mat och jättefina julklappar till barnen. Precis så där härlig julafton som man bara önskar sig. På kvällen (läs natten) gick vi och la oss nöjda och mätta. Mina föräldrar sov kvar för att slippa åka hem mitt i natten och samtidigt ha en mysig juldag med oss dagen efter.

Jag vaknade straxt efter kl. 04 av att A. drömde nåt, men hon somnade om. Jag kände att jag hade nån slags sammandragning/värk men fattade inte mer än så. Straxt efter kl. 8 på  morgonen var jag nere på toaletten. Då kände jag att jag hade värkar eller som jag trodde typ sammandragningar (ganska kraftiga men ändå inte). Gick upp och la mig igen. Jag skulle ju ha en mysig dag i pyjamas…

När jag hade lagt mig tillrätta kände jag att slemproppen släppte och vattnet forsade. Jaha nu verkar det som det är dags. Jag var inte beredd på att den kunde komma redan. Det var ju bara december och var beräknad till 1 januari. Jag väckte iaf T. som sov så gott. Han trodde jag skojade lite. Men fattade ganska snabbt att så inte var fallet. V. som hade sovit mellan oss undrade vad som hände. Jag ville inte skrämma upp honom så jag sa att jag hade kissat på mig. Han sprang genast ner och berättade det för mormor.

Jag ringde förlossningen och berättade att vattnet hade gått. De frågade hur det såg ut. Ingen aning svarade jag för jag vågade inte titta. Då var jag rätt fokuserad på att andas rätt och inte skrämma upp barnen. Vi åkte in till BB. På vägen bad jag T. ringa ”nån” för jag behövde hjälp. Han ringde larmcentralen (112) och de kunde se på sin gps var vi var någonstans. Men de skulle inte hinna fram och det skulle ta mycket längre tid så de tyckte det var bättre att vi körde själva men de fanns i luren hela vägen.

Väl framme utanför sjukhusets akutmottagning fanns som tur var EN parkeringsplats till oss. T. sprang in och hämtade en rullstol till mig innan han gick för att betala. Jag satt i bilen och spjärnade emot. Det var nära nu. Han bad mig komma men jag sa att han var tvungen att ringa efter hjälp för nu var bebisen på väg ut. Han ringde in till förlossningen och straxt därefter kom en barnmorska och en undersköterska utspringande och ryckte ut mig i rullstolen, sen bar det av i rally genom akutmottagningen, upp i hissen och in på avdelningen. Det första de sa till mig ute i bilen var att jag inte fick krysta. Hur sjutton undviker man det i det här läget?

Väl inne på rummet flyttade de över mig från rullstolen till sängen och sa att nu får du göra vad du vill. Två krystvärkar senare var damen ute. Lite chockartat vill jag lova. Men häftigt att det kunde gå så fort. Vi ringde hem och berättade nyheten för syskonen och mormor och morfar.

Det dröjde innan hon fick ett namn….vi sög på många fina namn men fastnade inte direkt för nåt.

Hon hade bajsat i fostervattnet så vi blev kvar två dagar för observation. Och som jag längtade efter de två stora syskonen nu. Galet!

När vi väl fick åka hem hade vi familjeråd (hela familjen) i bilen om vad hon skulle heta och där och då kunde vi tillslut enas om ett namn. Idag har hon hunnit bli tre månader. Jag tänker ofta tillbaka på den här förlossningen med glädje och lite rädsla. Om det mot förmodan skulle bli fler barn kommer jag campa utanför förlossningen några veckor innan så jag är beredd:)