Ni kanske minns min ångest för hemresan? Paniken över att åka hem med två barn. Fler vänner uppmanade att inte göra det. Vi började också inse hur ohärlig vecka det här skulle bli med olika tider för olika barn och ett himla meck helt enkelt. Så ett barn måste hem samtidigt som Calle och han åkte igår. Penny skulle kosta en ny biljett. Så det var borträknat ganska fort. Tom Allan återstod. Calle var såklart sur i början men han hämtade sig sen. Härligast för alla är trots att jag och Penny är kvar. Med tanke på att Calle inte kan. Hon får ju ut mest av detta bland barnen.
Jag har ju bara varit borta från honom 48 h sammasatt tid som mest på ett år. Så det är helt klart en prövning. Grät som ett barn på flygplatsen igår. Men det börjar kännas bättre. Sovit en hel natt (även om jag självvaknade sex) så var det i allafall massa timmar i sammansatt tid. Har ju inte hänt senaste året.
Inser vissa fördelar med att inte behöva ha lika många ögon i nacken, samt att man kan tagga ner lite på den ständigt pågående bevakningstjänsten med bara henne. Lite frihetskänsla även om det inte helt känns njutningsfullt än då jsg saknar honom så mycket fortfarande. Men vi ska se till att njuta sista dagarna här. Nu ska jag göra något så bisarrt som att läsa en bok. Bara en sån sak. Åker hem på torsdag och flyttar in då!!
Senaste kommentarer