Kristin

Tack vare världens bästa söner fick jag en underbar start på dagen. De var så otroligt snälla och samarbetsvilliga denna morgon. Vi lämnade hemmet precis som planerat, inte en enda minut senare. Väl på plats på förskolan gick det också riktigt bra förutom när jag sa orden Hej då till Adam, då bröt han ihop:( som tur var fanns Alvin och en pedagog på plats så han blev snabbt lugn.
Jag har så svårt för att bestämma mig hur lämningen ska gå till. Ska jag smita ut när han tittar bort och leker med annat eller ta ledsamma avskedet och faktiskt säga hej då? I hjärtat känns alternativ nummer två bättre trots tårarna, det skulle kännas så hemskt att bara vända på klacken och lämna honom utan att han visste. Då kanske han skulle känna sig övergiven?
Eller har inte barn de känslorna?
Svårt!!

Ett av helgens inköp, nu börjar det planeras och fixas en hel del.

I morse satt både jag och Alvin och bläddrade i giftastidningen.