Familjen Annorlunda

Jag vaknade ju på fredagen den 15 juli av att vattnet gick, och vi åkte in för att kolla upp det.

 Janelle fotar innan vi åkte :)

Alla andra förlossningar så har de fått ta hål på hinnorna, och när de gjort det så har vattnet forsat ut, och tagit med sig en bebis ..ungefär, så fast jag inte hade några som helst andra tecken på att det skulle vara på gång, så vågade jag inte luta mig tillbaka och avvakta.

På förlossningen så kollade de ju ctg, tog toxprover för att utesluta havandeskapsförgiftning iom att jag hade ett högt blodtryck och sen fick vi traska runt en stund och när det inte hände nåt mer än att blodtrycket sjönk ;) så fick vi åka hem. Igångsättning lördag morgon om inget hände innan dess..

Jag tyckte det var lite jobbigt att åka hem, men ändå väldigt skönt att slippa sitta där och se ut som ett ufo utan värkar.

Det var lugnt i magen mest hela dagen, små kickar och den där lilla rumpan som tryckte sig runt, men inte mer än att jag inte behövde vara orolig, det tackar man för :)

Jag låg och segade mest på soffan, tyckte det var obehagligt med vattnet som rann när jag gick omkring, hu.

Väntade på att det skulle börja göra ont…det är ju lite galet egentligen, att gå och vänta och längta efter att få oooont, men det är ju liksom det som krävs för att slutföra graviditeten ;)

Ingen sammandragning kändes det minsta smärtsam bara för det, även om de fanns där mellan varven, nån då och då, ingen som helst regelbundenhet.

När kvällen kom så parkerade jag i soffan och kollade på film, de smaskade massa chips runt omkring mig men jag kände mig inte sugen på något alls, utan åt middag för att jag borde, och lite fil på kvällen för att jag måste.

Tittade på Seven med Brad Pitt, den är ju aldrig fel, men mot slutet så kände jag hur migränen kom krypande!

Kände att nu jäklar får det väl vara nog med konstigheter, jag kan ju för fan inte ha migrän och föda barn! Skyndade mig att proppa i panodil…whiiie, hjälper ju sådär.. dricka massa vatten och sen gå och lägga mig. Senorna och ådrorna på sidan av nacken värkte, men det blev inte så mkt värre.

Bebisen levde total rövare därinne, sträckte, böjde, gled längs med magen, sparkades, och sträckte ut sig ännu lite till, och jag förmanade honom att stanna där inne och vara lugn tills migränen gått över :)

Jag lade mig några minuter före midnatt, och sen skruvade jag på mig och slumrade lite i två timmar nånting, sen lugnade både bebisen och migränen ner sig och jag somnade till.

Vaknade vid 3.45 av att den sammandragningen kändes ganska bra..Låg så jag bara behövde öppna ett öga för att se min klocka, och nästa sammandragning kom 3.48..

Jag funderade på om det gjorde ont eller bara var lite obekvämt, och nästa gång 3.51 så tänkte jag att jag orkar inte, jag ignorerar. Det går säkert över :) Jag är för trött.

Det gjorde det ju inte, utan tilltog och 4.15 klev jag upp, och insåg att det ju faktiskt gjorde ganska så ont det här….

Gick och blaskade av mig och klädde på mig, och sen var jag säker på att det var dags att åka så jag väckte Perra, som gick ner och väckte Janelle som sen lade sig på soffan här uppe.

– Men mamma?? Kl halv fem på morgonen?? Och igår fick jag kliva upp 7… ;)

Ledsen ;)

Det roliga är att vi hade pratat om att vi aldrig behövt åka in på natten eller jättetidig morgon, utan alla barnen är födda på dagtid mer eller mindre. Jag har önskat att det skulle sätta igång på natten eftersom många av barnen är födda under marknadstider, då Perra är borta långa dagar, det hade varit behändigt att få barn på natten när han säkert varit hemma.

Strax före halv fem började det göra riktigt jäkla ont, så jag stressade på Perra, stod och stampade i hallen medan han försökte få sig färdig, och sen tog jag ledningen ut till bilen.

Den korta biten så fick jag två onda värkar och började fundera på om vi verkligen skulle hinna in…eller rättare sagt om vi skulle hinna in innan det blev överdjävligt…

Värkarna kom varannan minut, men de var korta och hanterbara om jag andades igenom dem, men det var sådär att sitta i bilen.

Perra ringde förlossningen på vägen dit och sa att de skulle vara beredda för det kommer att gå undan.

Parkerade utanför, använde samma biljett som morgonen innan, den gick ut 8.00 :)

Vi kom in på förlossningen 4.55, och de ville visa in oss på ett intagningsrum, men Perra sa att det kommer inte hinnas, så då hojtade undersköterskan på en BM och fick fatt i ett rum snabbt som ögat, barnmorskan kom direkt och frågade om hon fick se hur mkt öppet det var, och när hon sa 6 cm så suckade jag djupt, för det gjorde betydligt mer ont än så .

Men, jag fick lustgasen…. :) Ahhh, och nu kunde jag slappna av lite mellan värkarna.

De stack mig i vänster arm för att sätta en nål, på oss som fått många barn ökar tydligen blödningsrisken, nåt jag fått höra många gånger, men aldrig hört nån historia om i levande livet, däremot har jag hört många första och andragångsföderskor som börjar störtblöda..

Men jag antar att de vet vad de pratar om :)

Stack mig i armvecket först och misslyckades, och sen på handloven och misslyckades, och jag låg still och utslagen av lustgasen så jag var inte bråkig…hihi . Ny sköterska tog över och nålen satt i höger handlov på en sekund.

Jag låg på rygg, fortfarande med tröjan på, och andades i masken, och försökte få nån slags kontroll över värkarna, bad Perra säga till när ctg registreringen som de slängt på tickade uppåt så jag hann med med lustgasen. Kissnödig var jag, men fick knappast gå på toa ;) så de tappade det som stod i blåsan, och sen……

– Vad var det som hände? Mina ord och en bra sammanfattning :) för från en hanterbar värk ena sekunden så var nästa en grym krystvärk, bara sådär.

Jag har fött nästan alla barn på knä, och det var dit jag strävade även denna gången, jag skulle bara bli undersökt , få en nål och tappas, så skulle jag vända mig om…men jag hann aldrig dit, för falluckan öppnades och bebisen ville ut NU.

Första krystvärken var jag för förvånad för att fatta vad som hände, andra kom direkt efter och gjorde så satikens ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, jag tror de höll emot med en varm handduk och sa åt mig att vänta lite.. och tredje direkt därefter så kände jag att aldrig i livet att jag tänker krysta en fjärde gång, ungen får lov att komma ut på den här och så lade jag i överväxeln och ut kom en bebis!

Plofff! Och sen stilla…..ahhh. Jag var lite off och fattade inte riktigt att det verkligen var klart, så när barnmorskan lyfte upp en liten skrikande blålila sak så sa jag aningens förvånat:

-Oj, en bebis?

Och det var det ju :)

En liten gosse, en Jamie, som föddes 05.09, efter 16 minuter på förlossningen, och en dryg timme efter att det satte igång.

Hade jag ignorerat en stund till där hemma så hade han kommit i bilen…hu, ingen lustgas..

Nej, jag tror att det faktiskt till stor del är lustgasen som får mig att kunna slappna av så de där sista fyra centimetrarna går så fort, så jag tror inte på att han skulle kommit hemma.

Perra konstaterade att det var åtta eller nio värkar totalt från det att de satte på CTG registreringen..så det gick ju undan ;)

De gav mig sammandragande medel i kanylen, och Jamie fick en k-vitaminspruta, och sen skulle moderkakan ut, sist tog det en halvtimme, och läkaren fick komma och trycka hårt på magen för att den skulle lossna, men nu fick jag lite akupunktur i tårna, och sen var det en så bra barnmorska som inte stressade så den kom efter en stund, hel och fin.

Det där knådandet på magen som de gör, är ju allt annat än mysigt, men nödvändigt och det finner man sig ju i. Lika med stygnen, det var några små som skulle sättas, men det gör ju så ont, sticks ju :)

Jamie vägdes : 4030g, och mättes: 51 cm och fick på sig en blöja och sen kom han tillbaka till mig, och vi blev lämnade ensamma.

                 

Fick in fikabrickan, och jag var såå hungrig!

Vi hade inte fått ett riktigt förlossningsrum, och eftersom det var fullt på förlossningen så fanns det inte nån säng att byta till utan jag fick ligga på den ganska så hårda och obekväma britsen… Perra fick sitta på en pinnstol…När dagpersonalen tagit över och de knådat mig på magen massa gånger och alla verkade så förvånade över att jag aldrig började blöda.. så fick jag duscha, och sen väntade vi på att få komma upp på BB….och vi väntade..

Vi var supertrötta båda två, dels hade vi ju klivit upp 7 dagen innan, vi som lagt om till sommartid :) och sen den eviga väntan som ju är utmattande, och så hade varken han eller jag sovit knappt alls den här natten, men det gick ju inte att somna där direkt.

Inte förrän närmare lunch fick vi äntligen komma upp till BB, de hade försökt lite med att jag skulle gå hem efter sex timmar, men det vill inte jag, och så kom de ju på att det var medicinsk indikation på att jag skulle stanna iom den långa vattenavgången :)

Om vattnet gått mer än 18 timmar innan bebisen föds, blir man kvar ett dygn för observation av mor och barn.

Det var framför allt temp som skulle följas och jo….jag tog EN temp nere på förlossningen och Jamie tempades en gång han med..

                

En säng, med bara lakan på, stod det i rummet, och den var fruktansvärt hård och obekväm till min bedrövelse, jag som sett fram emot en mjuk och skön säng att mysa ihop i. Jag lyfte lite på madrassen och insåg anledningen – istf fjädrar så var det hårda sängribbor av järn..och så en tunn skumgummimadrass som trycktes ihop till en tunn centimeter….Ihhh så oskönt för en nyförlöst kropp!

Jaja, jag kröp upp där i alla fall och med Jamie i famnen så var det mysigt även om det var hårt :) Efter en evighet fick vi in en säng till så Perra kunde sträcka ut sig, och vi sov en timme :) Ahhhh.

Vid 15 tiden åkte han hem, för att hämta barnen som ville se sin lillebror och väntade ivrigt, medan han var borta så slumrade jag lite till, Jamie sov som en stock.

Han hade ammat på förlossningen och sen somnade han gott.

Barnen kom intravandes i en lång rad, alldeles tysta och försynta, personalen som sett dem sa sen att de varit så gulliga när de kom där i korridoren, lugna och fina :)

Alla kröp upp i sängarna och beskådade den lilla bebisen som låg i mitten. Jordan såg jätteförvånad ut och frågade – Dä? Dä? flera gånger och sen klappade han Jamie så försiktigt på huvudet :)

                 

Barnen ville hålla, och Jamie gick varvet runt och det fotades med allas mobiler och kameror, och alla tyckte han var det sötaste de sett, och så liiiten :)

             

Inte lätt att få med alla på en bild…Jordan är på rymmen ;)

Här ligger Jamie hos Patricia.

Efter en stund så ledsnade Jordan, det finns ju absolut inget att göra på ett sjukshusrum, och med spring i benen så blir det jobbigt då. Han ägnade sig åt att klättra upp och ner på sängarna, bordet och stolarna, och sen följde han med Perra ut i köket för att hämta min middag. Han var hungrig så han högg in på chiliconcarnen, petade ut majskornen som han älskar och petade in i munnen.

Det var middagsdags även för dem så de sa hejdå och åkte hemåt och det blev tyst…..

Alldeles lugnt. Inget att göra förutom att titta på Jamie och läsa bok, faktiskt väldigt mysigt.

               

Fast sängen var så hård att jag fick väldigt ont .. svanskotan eller höfterna…bara att välja vad man ville trycka in i det hårda järnet..

Framåt 18 tiden så kvicknade Jamie till och ammade några gånger och vi myste och hade det gott framåt 23 när jag gick och hämtade kvällsfika, och efter att jag mumsat i mig det så gjorde jag mig klar för natten och sen kröp vi ner tillsammans, nära , nära.

                 

Jamie sov ett par timmar, sen ammade han och sov ett par timmar, en mönsterbebis helt enkelt. Jag sov sådär… Hade onda eftervärkar, och när han ammade så blev det ju värre, men varmvattenflaskan på magen hjälpte, liksom panodil/ipren kombon de delade ut.

Värre var det med sängen. Ja jag tjatar, men det var fruktansvärt. Jag lekte med tanken att lyfta ner madrasserna på golvet och lägga dem dubbla, men vågade inte riktigt ;) Tänkte att då tycker ju personalen att man är dum på allvar ;)

Men jag var totalt ledbruten, och fogarna kändes värre än någonsin varje gång jag skulle vända mig.

Personalen hade beklagat att de hade så dåliga sängar, så det var ju inte bara som jag gnällde utan ett vedertaget fakta. De bad om ursäkt flera gånger…Nu är det ju knappast deras fel, utan som vanligt synen på kvinnor…Vi har ju faktiskt bara fött ett eller ett par barn, vi är ju inte sjuka…så vi kan ju ligga i de där 1800tals sängarna…Bah.

Nog om det:)

Morgonen kom med sol och vackert väder, jag hade inte dragit ner persiennerna så jag låg och kikade ut i den tidiga morgontimmen, men klev inte upp förrän efter 8 , då skuttade jag först ut i duschen och sen hämtade jag lite frukost och sen kröp vi ner i sängen igen, och fortsatte vårt gosande.

                

Åhhhh du är så fin min lilla söta prins!!

Pratade med personalen om att jag ville åka hem, men att jag inte hade bråttom, de hade rätt mkt att göra, så jag bad de komma in när de hade tid, och sen bestämde jag med Perra att han skulle hämta mig vid 14.

                      

                                            Hyfsat stolt mamma :)

  Han har mycket hår, mer än nån av de andra ungarna haft:

                                                   

Hade utskrivningssamtalet, och åt lunch innan han dök upp, och vi röjde ur rummet och klädde på Jamie lite kläder och sen åkte vi hem!!

 Samma byxor som alla haft när de åkt hem från BB, utom Corrinda, för då hade ju Robban dem ;) men hon hade lika fast med ett annat mönster :)

              

                                                           Hemma!

Det är skönt att stanna på BB ett dygn, jag tycker om att få vara alldeles i lugn och ro och inte ha några plikter att tänka på utan bara bry mig om mig själv och det nyfödda barnet, men efter ett tag längtar man ju hem :)

Hemma hade de städat så fint, fejat och skurat och sen köpt blommor och tårta, och Corrinda hade bakat, så det var en stor fest, och efter sjukhusmaten så var det gudomligt gott att få frossa på godsaker .

                

Jamie satt i allas famnar, och som vanligt så får man bara låna sin bebis när det är matdags:)

Jordan ville såklart också ha sin lillebror i famnen:

                 

Han är så försiktig, klappar mjukt och fint, och viskar när han ska säga nåt när Jamie ligger i närheten.

               

Jag tror att han tycker det är helt okey att ha fått en bebis i huset :)

.

Övriga barn älskar det, de kan inte låta bli att smeka Jamie över kinden när de går förbi, och de kan sitta väldigt länge med honom i famnen och mysa.

Det enda som Trixie inte tycker om är naveln ;) Hon tycker den ser läskig ut, och det kan hon ju ha rätt i. Men det är åxå det enda som inte är underbart och gulligt.

.

Ja det var så det gick till när Jamie föddes, vårt nionde underverk, vår tredje son.

Vi är så lyckliga!

Det är samma lycka och glädje varenda gång man får ett barn, oavsett om det är första eller tjugoförsta, för alla barn är unika.   :)