Så står det i broschyren från Joha som kom tillsammans med tidningen mama i veckan.

Just nu är jag mycket intresserad av allt som rör detta ämne. Har ju hört att alla ungar, om det är i Norge eller Danmark (?), har ullkläder. Här i Sverige känns det fortfarande lite ”stickigt”, eller hur? Men det här kläderna var så fina och  lovar att vara ursköna så jag tror att jag ska prova. Prisvärda var de också hann jag notera! Någon som har provat?

Jag tycker att det är roligt att diskutera namn på de kommande barnen. Mannen delar uppenbarligen inte detta intresse. Jag tycker det är jätteviktigt att barnen får namn som man tycker om (och förhoppningsvis de också!). Är seriöst oroad över att jag inte ska hitta några fina pojknamn – har verkligen kollat in listor och kalendrar på nätet. Dessutom så bör man ju ha laddat med två pojknamn. Och två flicknamn även om jag vet i hela mitt hjärta att det inte är två tjejer i magen. Jag rabblar upp alla möjliga förslag och mannen brukar svara antingen tvärt nej eller så kommer ett ointresserat ”Mmm…”. Franka är vi överens om, om det skulle bli en tjej. One down. Jag gillar Ellinor också, men det tycker han är ”präktigt” (?!). Han är inne på Lilly vilket är fint men det är för poppis nu tycker jag – så det känns inte rätt för mig. Ett tag var jag väldigt inne på Buster som jag helt har gått ifrån. Valentin tycker jag också är fint. ”Är det inte lite eh… gay liksom?” tyckte mannen. So what, säger jag! Sen har jag rapat upp en rad olika namn i tid och otid som t.ex Otis, Levis, Urban, Emil… Men inget verkar passa förutom Sigge (som vi enligt utsago ska ”döpa efter hunden i andra namn som en hyllning till Sigge”…. frågor på det?!)

Men så i Italien så kom det: ”Du, jag har funderat på ett namn på en pojke”, säger mannen. Jag blev alldeles till mig! Och varm över engagemanget. Kände mig öppen för vad som helst. Sen kom det: ”Dominique” men med tilltalsnamnet ”Dommi”. H.E.R.R.E.G.U.D. Förlåt alla Dominique därute – ni är alla säkert jättesnälla men mina referenser till detta namn består av att jag som 11-åring ryktade en häst i ett ridhus i Falun en sommar vars namn var Dominique samt att killen som satt i 80-tals kläder i TV-programmet ”Stjärnor på Is” och bedömde kändisar som åkte konståkning hette Dominique. Över min döda kropp och allt vad det heter säger jag bara…

Jaha – då var man medlem i denna exklusiva klubb.  Jag vill bara prata om det här med tvillingarna på hemmafronten och kommer med böcker, tidningsurklipp och en massa ”tips och tricks” tycker jag själv. Mannen vill bara prata om huset och kommer med ritningar, köksbroschyer och ja, gud vet allt…. Vi är inte helt i synk kan jag säga.

Man blir inte direkt peppad på tanken på att få tvillingar när man läser det här på tvillingsklubbens hemsidan, eller hur? ”Tvillingar – en dålig affär!”

Intressant läsning enligt mig!

Intressant läsning enligt mannen!

Jaha, nu har vi alltså en tvättäkta treåring i huset. Riktiga födelsedagen – i går – präglades av feber och hosta, men i lördags var det kalas med tårta, paket, ballonger och en nipprig liten tjej som sprang runt med tre fingrar i luften och deklarerade att hon ”syllde teee år” och var en ”stor sej nu” mest hela tiden. Nu skulle jag kunna skriva ”tänk vad fort tiden går” för på ett sätt känns det så, men samtidigt vet jag att den mamma jag var när Doris var sisådär fyra, fem och sex månader inte skulle hålla med. Jag tyckte ofta att dagarna sniglade sej fram och var tunga och jobbiga under bebisperioden. Och tänker man på allt som hänt sen Doris kom till oss inser man också att tre år är en ganska lång tid. Men just precis nu känns det faktiskt som att tiden flyger fram ganska ofta. Om en sex sju veckor blir Doris storasyster och livet börjar om i en ny form igen. Vårt numera rätt väloljade familjemaskineri med rutiner och koll kommer att få sej en rejäl törn, det är jag medveten om, och jag hoppas att vi hittar fram till nya sätt att fungera som fyrapersonsfamilj vad det lider. En stor del i det där är säkert att acceptera kaoset. Jag var vådligt planerad och hade ett stort kontrollbehov innan Doris kom, men det mesta är borta nu. Gissar att Sonja-Åkes ankomst kommer att radera de sista små beståndsdelarna.

Speedad treåring.

Är väldigt inne på nyponsoppa just nu. Klämmer lätt en liter om dagen. Min tunga lakritsperiod verkar vara över. Snart kommer nya magbilder – var beredd på… Eh, imponerande kagge!

Är storkonsument av denna just nu...

Rufus har under minst en vecka haft ett obehagligt munsår – men eftersom han är eksembarn så smörjer vi på som vanligt överallt hela tiden och har inte funderat så mycket mer på det. Men så i morse så hade de blivit prickar över hela hakan och såg  ut att göra ont. Sagt och gjort – hej hej Barnsjukhuset Martina som är lite för bra. Väntrummet är så trevligt så Rufus aldrig ville följa med in till doktorn. Det visade sig vara en långvarig halsfluss med streptokocker som spridit sig… känner mig som en SÅ dålig mamma som inte har märkt. Jag har varit så upptagen med det här fostervattensprovet och nervositeten inför detta att jag dessutom har missat att jag själv har halsfluss. Tyckte ju att jag varit jäkligt hängig med feber och ont i halsen men trodde det mest var en dagisbacill att ignorera…

Varje gång jag ser ett hunddagis så blir jag alldeles varm. Tanken på att  Sigge skulle bli relegerad efter en kvart har även slagit mig.

Fina vovvar!

Är alldeles mör i kroppen efter helgens kurs i Dalarna på Bara vara – med det är lika fantastiskt varje gång att ta del av bekymrade ansikten som slätas ut och själar som får energi och liv igen. Varken energi eller ett obekymrat ansikte hade jag idag när det var dags att åka till Huddinge och göra fostervattensprov. Febrig och ont i kroppen dessutom. Har gjort sånt här prov tidigare och det är inte kul. Inte att det gör så ont med det är obehagligt och rejält jobbigt att behöva göra två prov dessutom. Nålen är typ 20 cm lång… Tvilling nummer två höll helt med mig – och gjorde helt sonika en kullerbytta när nålen gick in genom magen. Bu! Sen skred jag ut från Huddinge Sjukhus likt en Lucia (endast hårsnodd i håret dock) och la mig blickstilla i sängen i 1 dygn…

Kallelsen som legat och bränt i kalendern sedan augusti…

Vår relation till Familjeliv har varit lite ansträngd sedan vi satt i långa förhandlingar med dem som sedan slutade i… ingenting. Men nu tittar vi framåt och kikar på om vi kan hitta på något bra och kul. Jag träffade Thomas, som är marknads- och försäljningsansvarig – vi är ganska lika han och jag, får jag för mig. Vi pratar mycket, har båda en hjärna som går på högvarv och så vill vi mycket. Vi började genast skissa på idéer och jag älskar Thomas förklaring på tavlan. Det kanske slutar i… ingenting även den här gången, men jag hoppas verkligen inte det. Vi kan göra ”good business” ihop – det är vad jag tror!

Thomas förslag till oss på Loppi… inte helt glasklart!

Då och då så idkar jag välgörenhetsarbete och passar även på att fylla på lite energi för mig själv genom att assistera på en kursgård i Dalarna som heter Baravara. För mig har den betytt oerhört mycket och jag åkte dit 2001 första gången i tron om att det var ett spa… Det var nog tur att jag inte visste att det handlade om personlighetsutveckling för då hade jag aldrig åkt. På den tiden hade jag väldigt förutfattade meningar om allt som hade med andlighet, personlighetsutveckling och psykologi att göra. I själva verket var det jag som var livrädd för allt sånt… Men idag, 10 år senare är jag glad att jag åkte och så oändligt tacksam för allt som Baravara har givit mig. Så då och då åker jag upp –  för att dela med mig och ge tillbaka. Jag blir alldeles mjuk på insidan varje gång…. Här är artikeln som berättar lite mer om livet för mig och Bara Vara.

Mitt rum på Baravara...