Hjälp mig, jag är så fundersam på om vi gör fel och vad vi gör för fel och hur vi ska göra istället.
Vår lilla fyraåring får sånna galna utbrott när hon måste be om ursäkt. Hon skriker och gormar ”Jag är blyg för att säga förlåt!” och det kan hålla på i TVÅ timmar. Då går hon in på sitt rum, sparkar i väggen, skriker att hon kommer att knipa ut sina ögon om hon måste säga förlåt och förstör alltid någon pryl/ häller ut sitt vattenglas på golvet eller liknande. Hon skriker att ”mamma och pappa är de dummaste i hela universum” och skriker detta tills huvudet svämmar över. (Antar att hon vill ha uppmärksamhet).
Vi går in till henne med jämna mellanrum, försöker lugnt prata med henne om att det ör OK att vara blyg, men att man måste öva på att säga förlåt. Har man gjort fel så ska man be om ursäkt efteråt. Samma sparkar, slag och ord fortsätter komma ut ur hennes lilla mun. Vi berättar att vi älskar henne och att man ibland gör fel och att det är okej att göra fel ibland, men man måste säga förlåt. Vi klappar, försöker ge värme och kärlek men hon är inte mottaglig i sin hysteri.
Någon som känner igen sig? Vad gör vi för fel, hur ska vi göra istället? Det är så tråkigt när en hel förmiddag eller eftermiddag förstörs såhär. Det slutar alltid i att vi sitter i hennes säng och hon gråter hysteriskt, säger att hon inte kan lugna sig och får ur sig sina ”förlåt för att jag slog dig, förlåt för att jag välte bordet etc” mellan andningspauserna i gråten. Efter detta är hon tillbaka till att vara världens gladaste och energiska lilla tjej igen. Hon är ju så liten och kanske är vi för hårda? Men hur ska man annars lära dem att säga förlåt och vad som är rätt och fel? Vi kan ju inte strunta i det och låtsats som att ingenting har hänt, då accepterar vi ju när hon medvetet gör fel.
Vill poängtera att vi såklart bara kräver dessa ”riktiga” förlåt när hon medvetet gör fel som att slå oss när hon inte får som hon vill, välta soffbordet när hon inte får titta mer på TV etc, Välts det ut ett glas mjölk eller något så säger hon spontant och snabbt ”Oj förlåt!” och vi bekräftar att det var en olycka, att olyckor händer och sen är det bra med det.
Hjälp oss!
Vi har en kram som förlåt, när man inte får fram orden. Tror det är en del i fasen att växa upp. När våra skäms och inte får ut orden så säger vi att det är ok med en kram som förlåt. Då får dom visa att dom vill göra rätt utan pressen på ordet som känns laddat just då. Svårt med vissa faser men det har funkat fint hos oss.
Kram på er!
Fortsätt som ni gör! Det låter även exakt så som jag hade det i somras när jag var höggravid. Det var orsaken till utbrotten. Vår då 3 åring märkte att nåt var annorlunda, framförallt med mamma. Det lugnade sig sen när lillasyster kom men nu är det avundsjuka som visar sig ?
Tyvärr inget bättre råd än att det blir bättre. Jag tror som sagt att det har med bebis att göra. ❤
Tycker ni gör helt rätt! Och känner så igen de där 4-års utbrotten… Fortsätt att ge en massa kärlek och lärorika kloka ord! Det kommer ”gå över”
Tycker ni gör helt rätt ❤️ Och känner så igen de där 4-års utbrotten ?? Fortsätt att ge en massa kärlek och lärorika kloka ord! Det kommer ”gå över” ❤️❤️❤️
Jag har precis börjat läsa boken ”Med känsla för barns självkänsla ” av Petra Krantz Lindgren, rekommenderar den starkt!?
Tack för ett så ärligt inlägg! ? känner med dig och skulle troligtvis göra precis likadant själv.
Tror alle kan kjenne seg igjen i følelsen av å ikke mestre foreldrerollen avogtil…
Husker at jeg engang leste at man ikke skal ”tvinge” et barn til å si unnskyld, men oppmuntre til at det kan vere en god idè. Måtte Google det og fant en artikkel som du kanskje kan finne fin å lese!
https://uit.no/nyheter/artikkel?p_document_id=454833&p_dim=
Vad jobbigt. jag känner igenom mig mycket, vår son var också mycket envis och vägrade säga förlåt. Det var en fas mellan 3-5 år idag är han sju år och dessa utbrotten kommer väldigt sällan. hon kommer nog att växa i det.
Tappra ni! Vilket tålamod. Jag arbetar som förskolelärare och önskar att fler föräldrar tog sig tid till att lära sina barn vad som är rätt och vad som är fel. Styrkekram och heja på
Jag tycker det låter som att ni gör helt rätt. Fortsätt kämpa på och ge det tid, ni gör ett grymt jobb!!! Stor kämpekram
Att hon får dem där utbrotten i sambanden med att hon gjort något fel ligger nog mycket i att hon själv känner en skuld och skam. Är det så viktigt att hon säger förlåt just efter att hon gjort något fel? Kan det kanske vara en möjlighet att när hon gjort något ”fel” att testa lägga fokus på vad som hände och varför, utan att säga att det var fel eller dumt gjort av henne?
Jag vet inte om jag bara svamlar nu men så hade nog jag tänkt, har inga barn själv men är utbildad förskollärare och har mött många sådana situationer som du beskriver.