Innehåller annonslänkar
Go kväll på er<3
Ibland när man får lite tid över för reflektion så ramlar jag oftast in på tanken ”varför man är som man är egentligen?”.
Och när man som jag, är född med en alldeles för stor känslokostym… kan man ganska så snabbt konstatera att just den delen har format mig enormt mycket. Nu kanske ni sitter och funderar på vad jag egentligen menar… men ända sedan jag var liten (ja, så långt som jag minns tillbaks) så har människors sinnesstämningar påverkat mig enormt mycket, på både gott och ont.
Det positiva är att jag därför har otroligt lätt att känna och läsa av just människors olika sinnesstämningar, och kan därför anpassa mig ganska bra efter hur en människa mår och beter sig. Speciellt om någon mår dåligt eller är ledsen!
Det negativa är att det påverkar mig alldeles för mycket… eller rättare sagt, det suger musten ur mig! (nu menar jag absolut INTE folk som är ledsna eller mår dåligt) Och nu kanske ni tänker (som jag hört så många gånger i mitt liv) ”men varför bryr du dig?” eller ”skit i det”. För en person med en för stor känslokostym är detta näst intill omöjligt… att inte bry sig, eller känna något!
För tro mig… man känner precis ALLT! Och allt som oftast önskar jag att jag INTE var en sådan person, utan en människa som bara kunde rycka på axlarna och bara köra mitt race. Men så är inte fallet!
Om ni tänker till på alla människor i er omgivning så kan jag lova er att ni har någon som är lite mer egoistisk, dramatisk, avundsjuk eller dömande än vissa andra. Och just dessa saker är något som stjäl så FRUKTANSVÄRT mycket energi av mig att det får mig att backa undan direkt!
Känner jag att en människa är missunnsam eller avundsjuk (vilket är det absolut VÄRSTA jag vet) utan att kunna erkänna det, så kokar det inombords. Och för att förtydliga så menar jag INTE att man inte får känna avundsjuka, för det gör vi alla titt som tätt. Men då ska man också kunna stå för det!
Jag behöver omtänksamma och snälla människor runt om mig… det är mitt bränsle! Människor som helt ärligt bryr sig om att andra ska må bra och trivas i deras omgivning.
Men att leva i just en ”för stor känslokostym” kan allt som oftast vara väldigt ensamt… eftersom dom här ”rycka på axlarna” människorna är så många fler än oss extrema känslomänniskor (känns det som i alla fall). Det är väldigt få som någonsin kommer kunna sätta sig in i just dom känslorna man brottas med dagligen.
Och med en känsla av ensamhet kommer även ångesten krypandes. Ångesten som får en att ifrågasätta om hur mycket ”känslor” man egentligen orkar med. Som får en att tappa orken och tron på sig själv som människa… eftersom man analyserar ALLT och lite till.
Men nog talat om detta… för idag har jag och barnen haft en hel del på agendan!
Dagen startade med att fara in med kattungarna till veterinären för deras första vaccination. Allt gick mycket smidigt, och alla tre små liven var mycket duktiga!
Efter det tog vi oss en tur in till Askersund där vi köpte med oss lite fika och barnen fick köpa sig några sommarpresenter i leksaksaffären… LYCKA!
Så när vi väl var hemma så hann vi knappt komma innanför dörren innan det började lekas och pysslas för fulla muggar.
Vi har även hunnit med att baka lite, vilket jag tänkte visa er i nästa inlägg;)
Dagen avslutades med att fira min lillasysters 18- års dag med jordgubbstårta och uppladdning inför helgens kalas.
Och naturligtvis avslutar vi med dagens tips… som ni hittar här och här… perfekta både till vardags och beachen… och SÅ BRA PRIS!
Önskar er en fin kväll<3
Kram Nathalie
Du är inte ensam om att känna så. Läs lite om att vara högkänslig. En viss procent av mänskligheten/ djur är det. Det behövs människor som känner av och inte rusar fram och samtidigt behövs den andra ”sorten”oxå.
Vistas i miljöer och umgås med de som du mår bra av. Våga att säga nej och va sann emot dig själv. Lättare sagt än gjort?. Jobba med sig själv att acceptera sig som man är samt att inte jämföra sig med andra.
Jag hämtar kraft och energi i mitt eget sällskap. Har ett litet antal vänner , umgås mycket med min familj , syskon, barn och deras respektive. Det är lagom för mig. En del människor hämtar kraft i andras människors sällskap. Det gör jag oxå men i lagom dos. Det var svårt när jag var yngre och jag blev tillfrågad om att vara med på olika saker innan jag lärde känna mig själv bättre. Kände mig tråkig när jag inte tackade ja. Våndades. Det är en balans gång för man behöver oxå göra saker tillsammans med andra för att få energi .Men det är då det är så viktigt att man väljer bra miljöer och vänner som man mår bra av så slipper man ta över jobbiga energier.
Försök att bli vän med dig själv och acceptera att du är som du är. Du äger ditt liv! Styr det som du vill ha det med dina tankar. Du duger precis som du är.
Läser din mammas blogg oxå. Tycker att ni båda har skapat er underbara miljöer att vistas i. Många fina tips.
Kram ??
Åhhh, det är som om du skrev om mig <3. Jag är exakt likadan, och speciellt på mitt jobb så är det många som inte kan förstå och jag får ofta höra att jag "har känslorna utanpå", att jag reagerar så starkt på allt och borde sluta bry mig.. att höra sånt hela tiden gör också att man bara bryr sig ännu mer och blir ännu mer ledsen och nere.
Det här är sånt som jag så gärna skulle vilja diskutera närmare med andra som känner likadant, för jag vill gärna utvecklas och hitta väger att hantera detta. Vem vet, vi kanske kan ses någon gång :).
KRAM Ulrica