Villa Sjöliden

innehåller annonslänkar

Hej på er raringar! 

Idag blev jag själv hemma med Alicia då Snickaren tog med sig Milian och åkte till Hällefors. Dom skulle åka och besöka Snickarens jobbarkompis som har sommarstuga där. Då passar jag och Alicia på att ha lite tjejmys;) Hon fick bestämma vad vi skulle göra… och eftersom det regnade i förmiddags så tyckte hon att vi skulle pyssla, Vem är jag att säga nej till lite pyssel?

Dock var det lite fattigt på vissa saker i pyssellådan, så vi tog och åkte iväg och köpte på oss lite olika pysselsaker.

Alicia som är en väldigt envis liten 3 åring skulle prompt ha på sig sin ryggsäck och sina solglasögon trots regn. Här har jag lärt mig att det inte alls är någon idé att säga emot..(ni vet.. det här med att välja sina strider). Hon skuttade glatt iväg mot bilen och packade in sina saker.

När vi väl kom hem så började pysselverkstaden  i glasrummet. Jag dukade upp mitt aquarellekitt och Alicia började klistra med sina nyköpta saker, Mysigt!

Vi satt en bra stund och småpratade om livet osv… jag tycker det är så himla mysigt att hon har så mycket frågor och funderingar.

På eftermiddagen kom Snickaren och Milian tillbaka från sin lilla tripp och familjen var äntligen komplett igen<3 Och just nu känner jag att det verkligen är extra skönt när jag får ha min lilla familj nära mig när min ångest leker tafatt med mig.

Jag fick en fråga här inne hur min familj hanterar mig när jag mår dåligt… Jag kan säga att utan min älskade Snickare så hade jag inte funnits idag, Han och jag träffades precis efter min mest kaotiska period i livet… och han var så himla ödmjuk och förstående när jag väldigt tidigt i förhållandet lade fram alla korten på bordet angående min psykiska hälsa, Jag hade ett par år innan fått diagnosen borderline och skulle få gå på dialektisk beteende terapi. Men innan det var dags för mig att att börja min terapi så skulle min familj få gå på en anhörigutbildning om just borderline. Snickaren och min mamma gick på utbildningen och jag var så himla imponerad av honom hur han tog in allt dom sa och hur klok han var. Sedan dess har han funnits vid min sida genom alla mina ångestattacker och hjälpt mig hantera mig själv. Så fort han ser att jag mår dåligt så pausar han allt runt om tills vi tillsammans kommit fram till vad ångesten kan bero på. Och även om man kanske inte riktigt vet vad ångesten beror på i början så kryper det alltid fram när man får sitta och prata.

Nu ska här tilläggas att när det var dags för mig att få påbörja min dialektiska beteende terapi så ansåg doktorerna att det inte skulle funka på mig, eftersom jag ansåg för ”frisk”. Vilket jag faktiskt köpte… Och det är inte förrän idag jag har börjat misstänka att jag faktiskt inte alls har just en borderlinediagnos. Det är för mycket som INTE stämmer in. Nu ska jag istället i höst få en utredning för ADHD… vilket jag aldrig ens funderat på förrän jag fick fylla i en blankett om just ADHD då mer eller mindre allt stämde in och mycket av det jag har funderat på ang mitt mående föll nu på plats.

Och nu kanske ni undrar varför jag vill ”få” en diagnos satt. Jo… anledningen är att jag känner att om jag ska klara mig igenom detta liv, som jag egentligen älskar så otroligt mycket, MÅSTE få rätt sorts hjälp för att över huvud taget orka, Jag behöver hitta rätt sorts balans i livet utan att krascha… jag måste kunna känna att jag får min självkänsla tillbaka igen och vågar tro på mig själv. För är det något som försvunnit från mig genom alla dessa år med psykisk ohälsa så är det just självkänslan.

Så att jag får denna utredning gör jag för både mig själv och min älskade familj… mår jag bra, mår dom bra och tvärt om,

Jag är innerst inne en människa som är väldigt hungrig på livet och allt det har att erbjuda… jag behöver bara lite hjälp med att finna det inom mig när allt känns som mest tufft.

Ha en fin kväll raringar<3 

Kram Nathalie