Jag är outsägligt tacksam att få ha med partner på avdelningen. Vet ärligt talat inte hur jag skulle klarat det annars. C finns hela tiden vid min sida, tröstar, klappar, muntrar upp mig och ser till att jag mår så bra det går. Sätter mina behov före sina egna och jag försöker få honom att också få känna saker men han vill fokusera på mig och barnet. Som sagt var det ju jag som skulle stå starkast och tryggast i graviditeten och förlossningen men det här är alldeles nytt för mig också.
Det är dock lite svindlande att det kostar 700kr/dygn för anhörig, helt utan maxtak. Blir vi kvar här i 7 veckor kommer vi landa på 40 000kr inkl även mina vårdavgifter som är betydligt billigare. Jag har inte tecknat någon specifik gravidförsäkring och hemförsäkring täcker inte sjukhuskostnader. Kunde liksom aldrig föreställa mig att man kunde få såna utgifter i svensk sjukvård… Men så är det och jag får bara ställa in mig på det också, lite segt bara när vi är en student och en med gravidpenning, tur att vi gick med vinst på lägenhetsförsäljningen.
En annan sak jag reflekterar över är bemötandet från personalen. Det är ju väldigt nyttigt att själv vara patient ibland och fundera över vad som kan vara viktigt att förmedla som vårdgivare.
Små, subtila saker som man kanske inte tänker på annars betyder mycket. Jag som barnmorska skulle t ex aldrig gå in på ett rum utan att berätta vad jag heter och vem jag är, för det ger en trygghet för den jag ska träffa. Inatt kom en person in, jag antar nattbarnmorskan, som inte presenterade sig. Bara lyssnade på bebin efter jag varit uppe, hämtade mina mediciner och gick ut, det kändes inte så tryggt.
Dagens barnmorska däremot, en till rejäl och erfaren, tog fram en stol och satte sig ner när hon frågade hur jag mådde. Det förmedlade att hon faktiskt ville veta och hade tid att lyssna. Jag kommer ta med mig allt för att själv bli ännu mer inkännande i mitt jobb.
