Något av det absolut jobbigaste med att ligga här är att precis allt ligger utanför min kontroll. För någon som har ett stort kontrollbehov och behov av planering för att känna sig lugn är detta hell.
Det är olika bud, inga bud, förhoppningar som väcks och grusas.
Det var inte såhär det skulle bli. Inte alls. Känner mig snuvad på min graviditet, min förlossning och mitt lediga sommarlov med barnen.
Med två normala, fullgångna graviditeter bakom mig kunde jag aldrig föreställa mig att något sånt här skulle hända mig. Jag kan ju det här, vara gravid och föda barn, jag ville låta C vila i den biten, att jag själv skulle kunna vila i det. Att fokusera på de andra bitarna istället, relationen med bebis etc.
Jag har känt mig förrådd av min egen kropp som har svikit mig. Jag har känt vanmakt och avundsjuka, varför skulle det här hända just oss? Och jag har gråtit så mycket de här senaste dagarna.
Men det jag jobbar med mest just nu är att bara ge upp och acceptera att det är såhär nu, jag har inget val. Jag missar hela sommaren 2022 och det känns hanterbart. Jag försöker låta mig själv sörja i lagom doser men också försöka ha perspektiv.
Jag vet att många skulle ge allt för att få vara i min situation, med en levande pigg bebis i magen. Så allt annat får stå tillbaka just nu, bara fokus på att försöka ha kvar bebin i min mage så länge det går.
Det enda som känns riktigt tungt just nu är att jag inte kan träffa barnen. Vet inte när eller om det går att lösa men det måste det bara.
