Inför andra natten kommer en barnmorska in och tittar till oss. Precis en sån där barnmorska man vill träffa i den här situationen. Varm, rekorderlig och erfaren. Hon ser mig verkligen, mina rädslor och behov, tar kommando och plockar upp situationen. Hon bestämmer att jag ska testa att ta Atarax till natten. En snäll lugnande, egentligen en stark allergimedicin som man blir trött av. Och ingen minidos som jag föreslår för att inte bebisen ska bli påverkad utan en riktig dos med effekt, jag behöver sova, Totalt 5h på två nätter är för lite. Hon garanterar att bebis inte kommer fara illa. Jag känner hur den verkar, blir lugn och sömnig. Hon kommer också in under natten med min antibiotika för att jag ska slippa stressa över att vakna själv och ta den. Sover ändå fram till kl 05 då min droppslang vikt sig och börjar larma. Passar på att gå upp och kissa, det har runnit en hel del fostervatten men det kommer det fortsätta att göra men så länge vattnet är klart och ingen blödning förekommer är det ett gott tecken på att det bildas nytt.
Fosterljud avlyssnas normala efter men jag har lite svårt att komma till ro och somna igen. Men 5h är ändå en förbättring mot tidigare. Strax innan 07 kopplas droppet bort och jag slipper sitta fast i en slang. Tractocil ges i ca 2 dygn för att förhindra värkar under tiden Betapreden hinner verka och påskynda bebisens lungmognad. Därefter låter man bebis komma om värkar sätter in. Det kan t ex bero på att det blivit en infektion och då måste bebi ut.
Vid 08 är det dags för morgonens ctg-kurva. Det är svårt att få in hjärtljud och ytterligare en barnmorska kommer in. Känner inga fosterrörelser heller och hjärtljud kan bara anas korta sekvenser, alldeles för korta för att räknas. En barnmorska till kommer in och letar, doppler testas men inget hjälper. Jag blir så fruktansvärt rädd och tänker att nu har bebin dött därinne. Får panik och gråter högljutt med händerna för ansiktet och en läkare kommer in med ultraljudsapparat. Hon finner snabbt ett starkt klappande hjärta och lugnar mig, bebisen lever. Jag kan inte sluta gråta, C håller mig i en trygg omfamning. Sakta släpper paniken och de hittar var dosan ska placeras för att lyssna på hjärtljuden. Allt låter perfekt därinne och bebisen har trots så lite vatten snurrat sig till tvärläge med huvudet mot min högra ljumske. Heja bebis! Bara en liten bit kvar för att lägga sig rätt, håller tummarna för det. Skulle värkar komma nu finns en liten chans att den glider rätt och kan komma ut vaginalt och annars snitt som jag nu mer och mer förlikat mig med.
Resten av dagen flyter på utan större överraskningar. Får veta att både vaginal- och urinodling är negativa. Känns på nåt sätt skönt att det inte är något jag orsakat även om det inte är med flit. Det finns helt enkelt ingen förklaring till varför vattnet gått 10 veckor före beräknad födsel.
Vi kollar serier, pratar, jag slumrar till emellanåt samt äter på bestämda tider. Det lunkar på helt enkelt.
