Vi får ett rum på antenatalavdelningen på DS, Barnmorskan som tar emot oss och beklagar att de har bland de hårdaste covidrestriktionerna i Sverige kvar. Det innebär att vi måste stanna på rummet hela vistelsen och inte ta emot besök. Jag får bara ligga i sängen förutom förutom att gå på toaletten och efter det avlyssnas bebins hjärtljud varje gång. När föregående fosterdel fortf är rörlig finns risk att navelsträngen hamnar i kläm när jag går upp.
De första dagarna är mest kritiska när det gäller om förlossningen drar igång eller inte. Om allt lugnat ner sig i slutet av veckan och det lilla huvudet sjunkit ner i bäckeningången kan jag gå hem med täta polikliniska besök istället. Jag sätter allt mitt hopp till det, att jag ska få komma hem snart ändå.
Om förlossningen ändå startar kan jag föda vaginalt eftersom bebis ligger med huvudet nedåt men den kommer behöva neovård.
En neoläkare kommer upp och berättar vad som kommer hända om bebisen skulle komma inom en snar framtid. Han lugnar oss med att det är god prognos att födas i v 30 och man räknar inte med att det ska uppstå några specifika komplikationer. Men den lilla skrutten kommer behöva extra värme och ligga i kuvös eller hud mot hud hela tiden. Den behöver också sondmatning då det tar för mkt energi att amma samt få CPAP för att få hjälp med andningen. Och såklart infart för att kunna ge läkemedel och vätska om det behövs.
När läkaren gått gråter jag stilla över att jag troligtvis kommer ha min pyttelilla bebis uppkopplad till massa apparater och sladdar och att det troligtvis kommer vara svårare att kunna komma igång med amningen efter. Jag vill amma. Det har inte ens funnits i mina tankar att inte göra det. Så fokus ligger på bebisen ska stanna kvar i min mage så länge det går.
Varje dag är en vinst, varje vecka en seger.
På em får jag göra ul för att kolla om det är någon cervixpåverkan. Livmodertappen är lång och helt sluten vilket är väldigt bra, jag har alltså inte börjat öppna mig alls. Däremot har bebin passat på att vända sig till säte medan det fortfarande fanns en del vatten kvar att kullerbytta i. Det komplicerar det hela då det dels är större risk att den inte fixeras och jag kan gå hem men också att det definitivt blir snitt om barnet vill komma innan v 34. Därefter kan vaginal sätesförlossning diskuteras men det skrämmer mig utifrån förutsättningarna, dessutom skedde en incident på SÖS med en sätesfödsel med dödlig utgång för bara några månader sedan. Känner mig rädd, Allt är så oklart.
Vi lyckas få till att C åker hem för att hämta lite grejer trots att det egentligen är förbjudet att gå ut. Får äntligen min älskade gravidkudde som gör att jag kan ligga lite mindre obekvämt, Lite hudvårdsprodukter och schampoo/balsam för här får allt tvättas med handtvål annars. Inte för att jag ens kan vara uppe tillräckligt länge för att kunna tvätta håret i nuläget men kanske längre fram.
Han passar även på att inhandla ohemula mängder godis att ha här i tristessen. Vi har även hans dator här för att bingea serier. Får göra det bästa av situationen, inget dunderläge direkt, ligga inne platt hela sommaren.
