Tiingelinn

Hej finisar!

Hoppas allt är bra med er.

Jag skulle vilja skriva et inlägg till er nu. Det är många av er som skriver och frågar hur vi gjorde och hur folk reagerade när vi gjorde som vi gjorde. Vi skaffade ett välplanerat barn vid 18 års ålder. Det var inte lätt fysiskt eller psykiskt men nu lever jag mitt drömliv.

Ni får absolut inte blanda ihop detta med alla vidriga teorier om att man väljer vad man gör med sitt liv och att alla har samma förutsättningar för det är verkligen inte sant. Födds du som man har du andra förutsättningar en en kvinna, födds du i Sverige har du andra förutsättningar än någon i tillexempel Syrien, vilka familjeförhållanden du har,, ja ni fattar men det var inte det jag var ute efter att skriva om.

Det jag vill lägga vikten vid i detta inlägg är att jag vill uppmuntra er till att göra era egna val, vara huvudpersonen i era egna liv och göra det ni älskar och brinner för. Ni kommer bli så mycket lyckligare och ta vara på det liv ni fått. Det är meningen med livet för mig att ta vara på livet och följa sina drömmar. Nå sina drömmar är inte det viktigaste men att följa dem är det för mig.

Normen i Sverige är att skaffa barn runt 30 tidigast. Min dröm har alltid varit att bli en ung mamma. När jag kände att jag var rätt i livet, med den finaste människan jag kan tänka mig som jag skulle vilja ha som pappa till ett barn oavsett om vi ens var ett par eller inte för han är så perfekt i mina ögon kände jag att vi kör. Han ville med ha barn tidigt, tänk att hitta sin matchning i livet som har samma dröm. För en sådan sak är det lättare att utföra tillsammans med någon. Min dröm var ju med att bilda familj med någon.

Vi kämpade på med vår dröm, missade någon lektion i skolan då och då för att vara med Marcus istället, det gjorde inget. Skolan är inte allt. Jag gick ändå ut med fina betyg. Livet är viktigare än skolan faktiskt.

När jag blev gravid fick vi inte många grattis, mer ifrågasättanden, blickar och viskningar men det struntade vi i. Till en början var det jobbigt att bli så utfryst. Hade knappt några vänner, satt själv i matsalen i skolan, ja ni förstår. Jag var så ledsen men efter ett tag så kom jag ändå in i min bubbla, bebis och jag. Marcus fanns ju alltid där hela tiden också i mina tankar, på telefon och allt. Men en sak som var säkert, bebisen i magen var alltid med mig. Alltid med mig inne i magen.

När jag satt där själv i matsalen så kände jag mig inte ensam efter några gånger, det var hon och jag. När hon sparkade till då och då så kände jag att det här var så rätt. Hon var värd allt som jorden har att erbjuda och vänner som sviker för man följer sin dröm istället för ” Det man borde” var eget att ha, då var jag hellre ensam, ensam fast ändå inte, jag och min bebiskula.

Det är precis just dedär ” Du borde” ” Man borde” som ni ska våga trotsa emot, vad det än gäller. Inget är fel det handlar bara om att man vårar vara annorlunda. Som med kläder och stilar. Är så tråkigt när folk ska behöva hyra ” Här på ekonomi klär vi oss med klass” första skoldagen på gymnasiet. Klä er precis hur ni vill. Eller som en pojke som vill ha klänning på sig men inte får för sin mamma. Ni vet ju vad jag tycker om det. Låt barnet själv bestämma när han/hon har en talan, han/hon är ju huvudpersonen i sitt liv. Innan dess så passa på. Det är väl enda gången någonsin man får bestämma åt någon annan, när man har ett så pass litet barn så det inte kan yttra sig själv. Vad häftigt det är egentligen, jag menar vilket ansvar vi har för att göra våra barn stolta när de tittar tillbaka på sin barndom.

Jag var otroligt stolt hela tiden över det lilla livet som fanns inne i min mage. Hon bar en så önskad och välkommen liten tjej redan när hon flyttat in i min mage. Hon var älskad sedan dag 1 och plusset på stickan, hon var värd att vänta på. Jag och Marcus följde vår dröm och var så glada och stolta. Jag ville alltid ha tighta kläder så kulan syndas, träck över magen, höll under den som att jag ville skydda Tindra från allt ont. Min mage var typ som en annan person, min lilla bebis.

Nu ett år senare är jag inte gravida Linn utan vänner längre. jag är mamma till världens finaste lilla Tindra. Jag är en del av en familj och har en annan människas liv i mina händer varje dag. Det är någon helt fantastiskt jag verkligen älskar Att få leva mitt drömliv med Marcus och Tindra är allt jag kan önska mig. Dessutom har jag massor med vänner. Hur många som helst och alla är så himla fina, genuina och fantastiska människor som vågar stå upp för sig själva och gå sin egen väg i livet utan att bli tvingad av någon förälder att välja gymnasium och sedan ha ett jobb resten av livet man avskyr, stackars människorna som möter än i sitt jobb då…, eller att festa och resa helt utan att själv vara lycklig när man drömmer om att bilda familj.

Ge inte upp mina fina vänner. Vägen är inte spikrak alla gånger men låt alltid magkänslan och hjärtat avgöra vilken väg du vill gå, för du är huvudpersonen i ditt liv.

Puss och kram!