Hej på er finisar!
Gillar ni inte kärlek, eller blir ledsna av att läsa om när andra är lyckliga bör ni inte fortsätta läsa.
Jag är så enormt tacksam för att jag har fått träffa min livskärlek som tidigt i livet. Jag hade inte ens slutat grundskolan när vi blev ett par.
Jag tror verkligen på kärlek vid första ögonkastet, det gör jag! Jag och Marcus pratat via Skype och sms ungefär ett år innan vi sågs. Jag hittade honom av en slump när jag skulle lägga till min kompis Pontus Malm på kik och skrev fel namn! Det var ju helt otroligt, i dessa stunder tror jag på ödet.
Jag har så svårt att föreställa mig allt, jag minns verkligen hur jag tänkte, aja jag skickar ett meddelande ändå, alla mina kompisar skriver ju ändå med så många de inte känner.
Marcus och jag började snacka och jag minns vissa detaljer, det var inte kärlek när vi skrev på sms för så blir man inte kär, men det var så kul att snacka med honom, han kände inte alla runt om i min stad som kunde komma med drömmande åsikter om mig, jag kunde berätta om saker utan att han skulle säga det till någon.
En detalj jag minns är när han skrev " Du är lika fin i ditt lockiga hår som plattat" De va stort för mig, ingen annan tyckte det då.
När vi väl träffades så klickade det verkligen direkt, det är verkligen inte en yta man blir kär i, såklart tyckte jag han var otroligt snygg också men det var en perfekt helhet, bara hans sätt att krama mig på är omöjligt att ersätta.
Hur som helst så struntar jag i om vårt sätt att träffas på är romantiskt eller inte, jag tycker det, men jag vet inte vad andra tänker.
Det jag skulle komma fram till var i alla fall att sen den dagen jag och Marcus träffades så har mitt liv förändrats till något bättre.
Jag mognade mycket tidigare än jag säkert hade gjort annars, jag lärde mig att de vad riktig kärlek var, alla killar jag tidigare hade varit kär i inser jag nu att jag inte var kär i, det måste mer ha varit en förtjusning eller något men det son jag och Marcus har byggt upp, det är ett perfekt förhållande som jag vill leva hela mitt liv i.
Med honom, varje gång vi bråkar så brukar jag tänka tanken " Varför bråkar vi, är det värt det?" Nej det är de såklart inte, sen brukar jag fråga min själv " Hur skulle det vara om du inte var tillsammans med Marcus, då skulle du slippa alla jobbiga tågresor, allt bråk ( som inte är ofta) och alla smärtsam saknad" Hade det varit värt det?
Varje gång blir jag gråtfärdig av tanken på att han inte skulle finnas i mitt liv, det är omöjligt att ens förstå för det är så självklart att det är vi två.
Resorna skulle jag sakna delvis ( längtar otroligt att kunna bo med Marcus) men det jag skulle sakna med resorna är att vara försvinna bort, ibland är det skönt! Jag skulle ju sakna honom alla dagar istället för alla dagar utom varannan helg, jag skulle inte få hans kärlek mer, jag skulle inte kunna ge min till den jag älskar, det vore fruktansvärt.
Alla saker vi upplevt tillsammans är fantastiska!
När jag ser romantiska filmer så kan jag känna igen mig i vårt förhållande ibland och det är helt fantastiskt!
Jag vet att jag aldrig kommer att känna såhär för en annan människa någonsin. Det är Marcus som älskar på detta sätt.
Sen vet jag att ingen annan människa kommer kunna älska mig som han gör, jag tror att jag är en väldigt svår person att ha en så nära relation med, han kan trösta mig, stå ut med mina humörsvängningar vissa delar av månaden, finnas där för mig, göra mig avslappnad, stressa ner och släppa allt och att känna mig trygg.
Marcus är för mig vad kärlek betyder!
Puss och kram!
