Tiingelinn

För några minuter sedan låg han på mitt bröst och lyssnade på min hjärtslag och nu är han påväg till Örebro.

Alla som har en tjej/kille dem älskar otroligt mycket kan nog förstå min känsla. Jag saknar redan hans närhet. Är så redo för ett liv tillsammans med honom och då menar jag på heltid.

Vi behöver inte ligga och kyssas hela tiden, eller prata konstant, det räcker med att känna att man har varandra nära, den där känslan av att han finns där så man när som helst kan springa och kyssa honom och förklara för 103837291827721881 gången hur mycket man älskar honom, den känslan.

Om Marcus står och duschar och jag sitter i köket med hans syster och snackar eller något sådan är det inte direkt så att jag får ångest eller saknar honom för jag vet att han finns så nära mig.

Kanske ska jag vara glad över att jag fick körtelfeber för annars hade jag inte varit med denna underbara människa på lovet.

Vi blir starkare och starkare i vårt förhållande, alla gräl, missförstånd och andra små moln som blåst bort från himlen för längesedan har gjort oss starkare som personer och som par.

Vi har det alltid så bra tillsammans. Idag precis innan vi skulle gå till bussen så drar Marcus tag i mig och börjar dansa med mig i vardagsrummet, sedan bar han mig på mina axlar och ja sedan var vi tvungna att gå. Smärtan som finns i mitt bröst nu är oförklarlig, att veta att vi kommer ses så lite och så otroligt korta stunder igen gör jätteont men vad finns det att göra.

Nu ska jag försöka tänka på hur lyckliga vi har varit på lovet och hur tacksam jag är över att vi kunde ses över huvud taget. Imorgon börjar Marcus skolan så han har verkligen varit med mig så länge han kunde.

Puss och kram finisar