Lite sent men bättre sent en aldrig, här kommer ett kort inlägg om vad som går mig att tro på mänskligheten.
Hade svårt att kunna komma på något bra i fredags då jag var riktigt besviken på mänskligheten!
Idag kan jag säga att det är bland annat mina fina lärare och vänner på estet som får mig att de ljust. Alla är så underbara och hjälpsamma, vi finns för varandra i vått och torrt.
Albin och Andreas har varit mina hjältar som fångat mig när jag svimmade under lucia tågen! Albin och Ebbas insats för mig när folk tog bilder på mig avsvimmad på golvet, alla andra underbara människor som bryr sig, Ingeborg som alltid är där för mig, Frida som alltid är vid min sida och ja ni förstår poängen!
Människor som här godhjärtade saker utan att förvänta sig något tillbaka, det är mitt hopp!
Puss och kram