Tiingelinn

Hej finisar!

Jag har som ni vet gått runt ett tag och mått så himla dåligt. Varit nerstämd och inte känt mig som mig själv och nu vet jag vad det beror på.

På gymnasiet började jag svimma massor, gjorde hur många utredningar som helst på sjukhuset, ekg epilepsi test, röntgen av hjärnan, ja allt men inget fel kunde hittas. Började sedan en utredning hos en psykolog/ kurator och fick diagnosen panikångest. Jag mådde bara sämre av att gå dit så jag slutade och då blev det lite bättre.

Dessa svimningsatacker är en typ av hyperventilerande som uppstår när jag får en panikattack i jobbiga situationer. Det är något som följt med mig himla länge egentligen utan att jag har vetat om det. Mycket av dessa panikattacker och panikångest grundar sig i en extrem variant av prestationsångest.

Jag har alltid haft så otroligt höga krav på mig själv. Med skolan, har haft höga krav vad det gäller betyg, blivit besviken så himla ofta när jag inte toppat. Har haft prestationsångest över mitt utseende då jag fått höra att jag får skylla mig själv att jag inte får killar när jag inte anstänger mig för att vara snygg, något jag då lyssnade på men som idag äcklar mig.

Jag har prestationsångest med precis allt. Jag vill vara den bästa sambon, flickvännen, vännen, dottern, barnbarnet, systern, kollegan, allt. Jag tycker alla i min omgivning förtjänar det bästa. Även med min blogg som just nu är mitt arbete vilket jag är otroligt stolt över så har jag prestationsångest. Jag känner alltid att bilderna skulle kunna vara bättre, texten mer vältänkt osv osv. Allt. Känner även en sjuk press att visa min tacksamhet till er. Jag är ingen divig ” kändis” . Jag vill hinna svara er alla, ni förtjänar det. Jag får mejl, dm, Facebook meddelanden dagligen och jag hinner inte svara alla, fast jag vill. Det är så betydelsefullt för mig med era fina ord, kommentarer, allt, jag vill men jag hinner inte. Ni som skriver att ni vill ses, jag vill träffa er alla min tiden räcker aldrig till. Jag hinner inte svara mina vänner, min familj, tiden räcker aldrig till. Jag har sådan prestationsångest så jag inte vet vad.

Jag är en sjukt driven och framåt person, det är en av mina störta styrkor men uppenbarligen en av mina stötta svagheter med. Jag tänker aldrig på mig själv och mitt eget mående i första hand, snarare sista hand.

När jag får en panikattack så blir jag helt konstig, kan jag inte beskriva känslan, jag vill bara skicka, hoppa, gråta, allt på samma gång. Det bästa som funkar för mig är att ta en varm dusch och andas. Men det är fruktansvärt för vill inte få dessa panikattacker.

Jag har svårt att säga nej med, jag säger ofta ja fast jag inte kan och så måste jag göra någon besviken. Säger ja nej gör jag någon besviken tänker jag men ah allt blir bara pannkaka ibland.

Jag lider av psykisk ohälsa, som många andra tyvärr.

Tindra ger mig aldrig ångest, visst kan känna prestationsångest när hon får en burk istället för hemlagad mat men det är utåt för jag vet att folk kommer ifrågasätta mig som mamma. Däremot känner jag mig tillräcklig och bra för Tindra. Hon ger mig verkligen inte ångest.

Jag älskar mina vänner, min familj, mitt jobb, allt men jag måste lära mig att sänka mina krav på mig själv. Panikångest och prestationsångesten är något jag aldrig öppnat mig om heller, för jag försöker hela tiden förtränga det istället för att jobba med det. Dumt, jag vill ju vara en förebild för er alla så därför känns det inte ärligt att inte berätta detta för er.

Jag ska göra allt för att minska på min stress, ångest, oro, panikångest för min egen skull och alla i min omgivning men främst min egen för en gångs skull ska jag verkligen tänka på mig själv och göra något åt detta.

Puss och kram finisar!