Tiingelinn

Hej finisar!

Här är jag för ca 2 veckor sedan, lycklig över att ha tagit studenten!

En grej jag kommit på är att jag inte saknar skolan någonting alls. Vet att många grät och liknande men jag kände bara en enorm lycka över att det äntligen var slut.

När jag började i min klass älskade jag skolan. Jag ville verkligen gå till skolan varje dag. Det kändes så fantastiskt liksom. Men sedan har det liksom dött ut.

Nästan alla lärare har varit superbra och endel har liksom varit något alldeles speciellt utöver en lärare. Ställt upp hela tiden i varje liten situation, brytt sig om mitt mående även skickat små sms utanför skoltid och liksom varit där för mig. Tror det är något man inte kan finna på många ställen hos en lärare i en gymnasieskola.

Jag tror inte att jag passade in på något sätt och att det var det som gjorde att jag slutade trivas. Jag blir så osäker i mig själv när jag inte vet om någon kommer vänta på mig och äta lunch med mig eller om jag får sitta ensam. Kände att jag hamnade utanför på något sätt. Ville jag umgås med folk så fick jag ta initiativet till att börja prata, sätta mig med några osv och ibland satt de kvar och ibland gick de.

Blev aldrig inbjuden till några av klassens små "fester" eller myskvällar, visste inte ens om dessa fören jag såg de på instagram i efterhand liksom. Ingen ville liksom ha med mig.

Sedan tror jag även att jag inte passar in i någon liten grupp som vår klass var indelad i. Är liksom en egen person med mina egna värderingar och åsikter.

Grejen är att jag verkligen från mitt hjärta kan säga att jag tycker om så många från min gymnasieklass och gärna skulle umgås med flera av dem men det är nog jag som är felet. Vill inte folk umgås med mig tränger jag mig inte på. Jag bjuder inte in mig själv, jag är inte sådan..

Sista halvåret hatade jag att gå till skolan. Som tur var hade jag mycket annat som tandläkarbesök, jobbgrejer, graviditetsbesök och liknande. Jag fick pina mig till skolan verkligen.

Själva skolan har jag alltid tagit på väldigt stort alvar och mina betyg var svinbra om jag får säga det. Är verkligen nöjd med nästintill alla betyg förutom 2 st där jag själv tycker jag förtjänat högre betyg. Men annars supernöjd, inte några A:n i alla men men ja utifrån min förmåga jättebra betyg trots att jag utvecklat panikångest under dessa åren och kämpat med det plus var gravid i slutet och spydde varje dag.

Jag tror att jag bara var för udda för alla andra. Jag var bloggtjejen som älskade att äta fina fruktfat, shoppa och mysa med min pojkvän. Ingen party brud. Sedan med själva musiken gillade jag helt fel genre. Att sjunga fina romantiska ballader är vad jag brinner för. Mina låtförslag blev ju till och med nerröstade av lärarna så musikintresset började med dö ut lite mot slutet.

Jag blev gravid, knappt någon sa ens grattis till mig när det bästa i mitt liv precis hade hänt. Nej jag är helt enkelt i ett annat stadie i livet som vill bilda familj och leva ett mer stadigt liv som jag tror och förstår är tråkigt i andras ögon.

Det är liksom inga elaka människor absolut inte, det är jag som bara var i en helt annan del av livet. Det ska bli sjukt kul att se vad som händer med alla nu. Vart kommer jag vara om ett år och vart kommer alla i min klass vara? Någon kommer säkert vara värsta kända musikern hihi.

Jag kommer säkert att sakna skolan senare i livet men just nu är jag bara lycklig över att ha slutat så jag kan leva mitt liv som jag vill leva det!