Tiingelinn

Hej finisar!

Sitter på tåget påväg till min käraste nu. Så underbart, han är verkligen hela min värd.

Denhär dagen började så himla bra. Jag känner att mina klasskompisar är så fina när vi har repat musiken har alla varit så glada och haft så fint beteende mot varandra.

Sedan när vi hade vår svenska förändrades allt då klassen fick veta sina betyg i musikteatern. Något som jag lagt ner hela min själ i. Jag har varit där varje liten fredag hela hösten och jobbat hur mycket som helst. Varit så sjukt driven och hjälpt till att verkligen styra upp i gruppen.

Sedan hade vi intensiv veckor i 2 veckor när jag var ny gravid, jag spydde typ varje morgon, jag mådde så sjukt dåligt men jag var där varje dag och kämpade på. Jag övade som ett djur hemma, kunde alltid mina repliker utantill, jag skrev en egen låttext till en låt med jättekort varsel och var vaken en halv natt för att få klart den.

Jag la ner hela mitt liv i dendär teatern. Jobbade så hårt och var så stressad att jag fick en mindre blödning och ja, jag var borta 2 timmar en eftermiddag för att åka till akuten på grund av att jag trodde att jag skulle få ett missfall. Jag missade 2 timmar varav rep där jag hade 1 replik jag kunnat utantill delta veckor.

Jag bokstavligen svimmade ihop och var ute på scenen 15 min senare.. tror ingen annan la ner med av sig själv..

När de sedan det mig ett betyg som ligger under min prestation, under min ambitionsförmåga, ja då brister jag ut i gråt. Min lärare går bara därifrån..

Går och vill prata med 2 andra lärare men ingen av dem kan heller ge mig en förklaring för de inte har tid.

Jag är bara så sjukt ledsen och besviken. Känner mig ärligt helt värdelös för det känns verkligen så hårt med just detta betyget när jag lagt ner hela mig själv liksom. Känner mig verkligen talanglös.

Nu börjar mina tårar rinna igen här på tåget bara av att tänka på detta.

Ännu värre blir det när hela klassen kommer ut innan och vrålar att de fått ett A i betyg, och ” känn ingen press men typ alla har fått A” jag missunnar ingen. Jag förstår bara inte hur jag själv kan vara så jävla dålig, vad har jag gjort för fel?

Har alltid, alltid varit sjukt ambitiös och tar så hårt på detta. Typ i engelska 5 och 6 hade jag bara E och D som betyg men det var jag så nöjd med. Har svårt för engelska och förtjänade dessa betyg så handlar inte om att jag vill ha höga betyg.

Ska tillägga att jag är så stolt över att jag lyckades få ett högre betyg i engelska 6 som är svårare. Har min lärare att tacka för hon fick mig verkligen att utvecklas och känna mig mer säker trots att jag inte var något A barn.

Kanske är det graviditetshormonerna som spökar men känns bara helt tomt. Särskilt nu innan studenten, hoppas att jag inte får några med dåliga överraskningsbetyg, ska se till att alla lärare berättar vad jag kommer att få.

Puss och kram!