Tiingelinn

Hej på er finisar!
Tycker att det var dags att berätta om detta som legat på is så himla länge nu. Som jag tror att de flesta av er vet så gjorde jag och Marcus slut i slutet av sommaren och de var bland det värsta som hänt i mitt liv. Innan vi gjorde slut hade vi dock en väldigt jobbig period och det hade varit så väldigt länge, det var bra också men samma​​ konflikter uppstod hela tiden och vi kom aldrig vidare.

Marcus gjorde slut med mig för han kände att han inte kunde ge mig allt som jag förtjänade sa han  då. Jag blev helt förtvivlad, de var de värsta dagarna i mitt liv. Jag grät, jag skrev desperata sms, ringde, swishade meddelanden, skrev på facebook, snap, ringde och så vidare. Mitt hjärta var helt förkrossat och jag visste att jag aldrig skulle komma över honom.

Samtidigt började massor med killar skriva till mig på snap, massor med snusk killar som ville ligga, många killar är så pass vidriga, dem vet att en tjej som nyss blivit dumpad är sårbar. Var så jobbigt att känna sig som ett jäva objekt i alla killars ögon, och aj på mindre än en vecka var det över 15 st.. 

Bland alla skit högar dök Johan upp som ni alla säkert minns att jag var tillsammans med ca en månad. Han var en bra kille som inte var en äcklig snusk kille med dålig kvinnosyn. Vi träffades och jag blev typ glad av att tänka på något annat. Vi blev tillsammans jättefort, och ni vet i början känns ju allt perfekt så länge de är en bra kille typ. Så ja där försökte jag förtränga Marcus. Det är mycket lättare att komma över någon genom att vara lycklig med någon annan tänkte jag väl då, typ.

Där emot insåg jag att Johan inte var killen i mitt liv, det är Marcus som är det! Liksom han är kille och vissa likheter finns mellan alla killar liksom men känslorna var aldrig ens i närheten av samma som dem för Marcus. Jag tänkte att första riktiga kärleken alltid är speciell och att det var därför ett tag. 

Jag och Johan började bråka jättemycket, vi tyckte så himla olika om allting, hade olika inställning till saker, ville sjukt olika saker med framtiden, och liksom de fanns ingen glöd alls. Vi var på bio och sådant men det var liksom inte romantiskt!

Samtidigt som allt detta hände så insåg Marcus sitt misstag när han såg mig med en annan kille, vad f*an hade ha gjort! Han insåg verkligen då att jag var hanns tjej, han älskade mig sjukt mycket och gjorde allt för att få tillbaka mig, han skrev, ringde och ja allt, allt allt!  När detta hände så tänkte jag, ” vad har vi gjort” något i den stilen.

Det blev bara värre och värre med Johan. han svek mig när jag verkligen behövde honom som mest, skulle aldrig någonsin göra så mot en människa och mitt hjärta slog mer och mer för Marcus.

Då gjorde jag och Johan slut, det var vad både han och jag ville liksom. Vårat förhållande var dömt till att misslyckas, jag hade aldrig ens i närheten släppt mina känslor för Marcus och jag vet inte vad Johan kände för mig men jag är säker på att han nog aldrig ens var kär i mig på riktigt. Han är dock en väldigt fin kille och jag hoppas verkligen att han finner en tjej som är den rätta för honom för det förtjänar han. Han kommer säkert bli en lycklig soldat med någon tjej som vill flytta runt med honom och jag och Marcus kommer bli ett lyckligt par som snart flyttar ihop och lever ett lyckligt Svensson liv med barn och sånt.

När det väl var slut med Johan så träffades jag och Marcus direkt och så fort vi såg varandra så sprang vi fram och kysstes utan att tveka, så himla konstigt egentligen. Marcus skrev till mig när det var slut med Johan att han ville ha en ny chans och att han inte skulle sumpa den och det gav jag honom. Däremot väntade jag helt och hållet tills det var slut med Johan, skulle ALDRIG vara otrogen!

Hur som helst så är mitt och Marcus förhållande så perfekt det  kan vara nu, det kommer att hålla livet ut, vi har klarat distans i flera år och kan klara ett år till sedan flyttar vi ihop och får ett normalt förhållande, vi är förlovade, jag väntar bara på att vi ska gifta oss alltså! Längtar efter att få barn med honom, allt! 

Det är verkligen så perfekt som jag tror att ett förhållande kan vara, saknar dock ihjäl mig, men men.

Hade detta misstag att göra slut aldrig hände hade vi inte haft det såhär perfekt. Nu vet vi hur jävligt livet är utan varandra, hur mycket vi hör ihop hur viktig vi är i varandras liv och allting. Man lär sig av sina misstag och nu är vi limmade föralltid. Skulle kunna satsa tusentals kronor på att det kommer vara vi enda till graven med någon, så säker är jag.

Marcus är mannen mitt hjärta slår för och alltid kommer att slå för, han och ingen annan ( förutom om vi får en son, hihi) 

För alltid vi!

Puss och kram!