Hej på er finisar!
Ni som tar studenten i år kommer säkert att relatera väldigt mycket i detta inlägg och Kalmar även ni andra med.
Det handlar om avsked som är kanske det värsta jag vet! Jag har så himla svårt med sånt där och värre blir det för vare gång.
Här om dagen var jag på min lillebrors avslutning. Han slutade 9:an och när jag såg alla killarna komma i sina fina kostymer och tjejerna i sina fina klänningar och balfrisyrer började jag nästan grina på riktigt.
Jag tycker det var så nyligen jag själv var där och inser hur lycklig jag var den där dagen men nu blir jag ledsen av tanken på att så många underbara människor jag dagligen träffade och pratade med är borta ur mitt liv helt och håller, människor som betydde så otroligt mycket för mig.
För ett par veckor sedan så gjorde min kille slut med mig. Jag grät hela tiden första dagarna, sen blev det bättre och sedan blev det något bättre men sedan värre igen. Tanken på att ens allt är borta ur ens liv är svårt att acceptera, jag vägrar att göra det! En människa som betyder allt kan inte bara försvinna det går bara inte.
Sedan så fick jag veta att en klasskompis som jag själv inte var jättenära ska sluta i min klass och det gör också ont i ens hjärta. Jag avskyr alla såna här avsked, att någon som betyder något försvinner ur tillvaron.
Livet blir rubbat av alla små saker på ett eller annat sätt.
En människa måste inte dö för att den där känslan av att ha förlorat något ska komma. När en annan klasskompis flyttade utomlands i ett år kändes det med sådär overkligt.
Tänk sen att ta studenten, att alla lärare och klasskompisar kanske försvinner på samma sätt som majoriteten av dem i min klass i 9:an.
Det är så svårt att acceptera men det finns inget annat val.
Tillvaron är rubbad ibland men det är okej. Våga känna såhär, jag gör det nämligen och känner mig så himla ensam men jag vet samtidigt att det är fler som känner samma sak men som inte vågar prata om det eller ens acceptera för sig själva.
Puss och kram!