Tiingelinn

Hej på er finisar!

Jag vet att ni är många som tror att jag lever det perfekta livet. Kanske för att jag oftast bara lägger upp mina lyckliga stunder i livet här men så är det inte. Jag skäms inte för att gråta och ingen av er ska göra det, man är en stark människa med riktiga känslor om man gör det.

Just nu är jag inte glad, jag har inte träffat min kille på två veckor och nu berättar han att han har för mycket läxor så han måste vara hemma och plugga istället för att komma till mig. Det gör så ont för jag saknar ihjäl mig.

Det spelar ingen roll hur lång tid man varit tillsammans, det känns ändå. Han ger mig positiv energi i livet och får mig må så himla bra men jag mår verkligen inte bra av denna enorma saknad.

Jag har ju berättat för er om att jag tror det är bra med distansförhållanden för man saknar varandra osv men det är bra i en visa mån, inte när det går en hel månad, det känns inte alls bra!

Jag har ibland funderat på att skriva ner hur många dagar på tex ett år vi ses. Vi har snart varit tillsammans i två år nu men vi har nog träffats mindre gånger en "vanliga" par som varit tillsammans ett halvår ..

Är så j**la trött på det här förhållandet nu! Jag älskar Marcus de vet ni alla men att ha det så här, att ses så sällan med en ständig längtan, det är något jag verkligen mår dåligt över! Särskilt när man typ längtat efter morgondagen i två veckor och får veta nu att han inte kan komma.

Är inte arg på Marcus för fem öre bara ledsen för jag så gärna vill träffa honom. Önskar innerligt att det bara va en liten fejk grej för att han sedan skulle komma imorgon och bara dyka upp spontant. Däremot är inte Marcus den typen som överraskar och sånt där på det sättet plus att han går teknik och har mycket plugg men just nu så vill jag bara vara med honom!

Puss på er finisar!