Hej på er!
Sitter på tåget mot Linköping byte 2 av 4! Längtar så efter att komma fram till min älskade Marcus Malm! Har haft en bra dag idag i skolan förutom att jag svimmade av under musikteatern när vi dansade, är så trött på detta nu! Känner mig så hjälplös när jag inte vet vad jag ska göra för att detta ska upphöra.
Samtidigt blir jag otroligt glad och tacksam för att det finns så fina människor som utan att tveka ställer upp för mig. Anna och Andreas fanns där och fånga med och hjälpte mig i situationen, vad skulle jag gjort utan dem? Vaknat upp i en dans sal och bara, "jaha jag sov visst här inatt" underbara människor.
Alla andra lärare och elever är så fina dem med som kommer och frågar hur man mår, ger än vatten, hjälper mig och kommer med tips för att förbättra situationen. Det är så fint att det finns sådana människor men det är ingen slump då alla på estet är helt underbara.
Jag vill inte göra en stor grej av mina svimningar för skäms mest och avskyr uppmärksamhet av att vara hjälplös och frånvarande liksom så jag försöker alltid att låssas som ingenting och återgå till det jag gjorde innan. I dessa situationer är det tur att det finns personer som kan stoppa mig och få mig själv att inse att jag behöver vila.
Andras åkte samma tåg som mig med till Örebro så han var så gullig o tog min väska och allt. Tusen tack för allt stöd ni ger mig!
Der uppstod trots allt som rubriken lyder någon form av lycka i den hemska svimningen och det är att jag har dessa människor runt mig jämt.
Älskar er mina estetisar, tack för ni är ni och ett extra tack till Anna och Andreas för dagens insats med mig. Guld värda!
Puss och kram