Hej på er!
Tänkt på saker som oroar mig och som jag tror att andra kan instämma i, en av dessa saker är pressen att prestera bra.
Jag har en hög press på mig själv. Mina föräldrar har aldrig pressat mig men jag pressar på något sätt mig själv. Jag vill att de ska svara stolta över mig och se att jag ligger i med skolarbetet och gör mitt bästa. Jag gör ju mitt bästa men jag får inga topp betyg, hur mycket jag än slitet. Jag får inget A! Får jag under ett A så känner jag direkt att detta kunde jag gjort bättre och blir missnöjd.
Största experten på att göra det man i te ska, jämföra sig med andra, råkar vara jag. Aldrig Anjas rangordnar mig själv bättre än någon annan, det händer aldrig. Jag ser bara dem som är bättre än mig på allt som verkligen får mig att framstå som sämre, vet inte varför.
Kan bara FÖRSÖKA förstå den känslan som finns hos de människor som kämpar för att nå ett E men inte lyckas. Jag blir besviken på mig själv för jag inte når höga betyg men hur känns det egentligen för de som inte når ett betyg alls, själv skulle jag gå under.
Tänk att inte kunna göra det gymnasievalet man vill, att kanske inte komma in alls, att gå ut gymnasiet utan att vata godkänd i alla kurser, att varje kväll ha den där fruktansvärda klumpen i magen som säger att man är dålig, rädslan för sin framtid osv.
Betygen får oss att jaga betyg istället för kunskap, vi jämför hur bra vi är på olika saker i betyg. Om det nu ska vara så tycker jag att vi öven borde jämföra hur bra medmänniskor vi är, kur kärleksfulla vi är mot andra, hur bra ansvar vi tar och så vidare.
Kom på detta igår kväll när jag låg och vred och vände på mig i stressen över nationella provet i svenska på fredag, matte på torsdag och samhällskunskaps provet på torsdag.
Det enda som vi kan göra är att kämpa på och själva veta om att vi alla är bra och fina människor.
Nu ska jag gå upp och käka frukost! Kommer gå utan smink till skolan idag, känner mig skit ful men jag bryr mig inte.
Puss och kram