Therese Wickman

Hej allihopa! . Då är det dags för mig, Totte att skriva min första text. Kan bli spännande och roligt det här att få skriva till er en gång i veckan! Kanske till slut skaffar mig en egen blogg 🙂

Jag tänkte börja med att får ur mig lite tankar och funderingar kring att inta Bonus papparollen. 

Att ta rollen som ”Bonus” Pappa är inte alltid en dans på rosor.

Finns dom som värkar tro att det är guld och gröna skogar, ”man kan ta barnen när man känner fört, lämna bort dom när dom är jobbiga”.  Men nej om sanningen skall fram så är det inte så när det är barn inblandat oavsett om man är biologiskt förälder  eller ”Bonus”.

Det tillkommer ett ansvar. En roll, en roll för den ovane att bemästra.  Två till att ta ansvar för, två till att ge ömhet kärlek och respekt. Men svårast är nog att anpassa sig efter den redan inrutade familjesituvationen med allt vad det innebär.

Alla vet vi hur krävande ett barn kan vara.?  Men allt detta är det ju värt när man får det där lilla leendet tillbaka som ett bevis på uppskattning på att man finns där för dom. Innan jag klev in i denna trio, (Ellah, Kidh & Therese) handlade det mest om mig själv och vad som föll mig in. Men nu hanldar det mest  om att försöka anpassa mig efter deras rutiner, vardag och struktur. Mina egna rutiner har fått läggas en aning på hyllan. Men det är det värt, ALLA DAR I VECKAN!

Men visst fan e det krävande och svårt?! Inte meningen att det skall vara lätt att va en förebild alla gånger. Ett preveligum som du får när barnen tycker att du gjort dig förtjänt av det. Nått man skall bära med stolthet. <3

Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är som får ta del av två helt fantastiska ungars liv. Att få se dom växa upp,  hjälpa till att forma dom. Samtidigt kan det ibland skrämma mig att jag med flit tar lite avstånd ifrån dom, för att skydda mig själv och dom. Vill inte hamna i en sits där jag släpper in för mycket känslor och jag och Therese bestämmer oss för att gå skilda vägar någon gång  (Peppar peppar) då har jag ingen laglig rätt att få träffa ungarna. Det är den största svårigheten att bemästra. Att våga släppa taget och låta sig vara sårbar. För den dagen den sorgen. Nu får jag ha dom nära mig kramas pussas och finnas där för dom och för det är jag väldigt tacksam 🙂

Ha de gott igelkott;) // Totte Karlsson