Hej vännen!
Hoppas att du haft en fin helg så du är laddad inför en ny vecka?.
Här är dom stora barnen hemma hela veckan på Sportlov så i förmiddags fick dom klara sig själva en stund medan jag var i väg på ett tandläkarbesök samt ett spännande möte i stan som gav mig så mycket energi. Längtar till jag får berätta för er vad det gäller 🙂
Det var någon som kommenterade här om dagen att Matheus verkar vara ett jobbigt barn.
Och kanske klangar just ordet jobbigt dåligt i mångas öron. Kanske låter det lite väl ärligt? Men som svar, så ja, det är han, inte alltid såklart, men i många fall. Men för den som tror att det skulle ta bort min tacksamhet eller kärlek för honom vill jag bara börja med att säga att det såklart inte gör.!!!!
Jag älskar den där lilla skitungen så det värker i kroppen, men sanningen är också att jag har svårt att hantera hans utbrott.
Med Ellah och Kidh kände jag alltid, även när dom var små och jag hade två småbarn samtidigt att jag trots allt ändå hade kontrollen. Dom kunde vara arga och ledsna, vilket jag också varit noga med att berätta att man får vara arg, man får vara ledsen men att ett visst beteende inte är ok bara för att man är arg. Som exempelvis säga elaka saker, kasta saker eller liknande.
När jag förr hörde flera föräldrar berätta hur jobbigt det var i perioder att vara förälder så kunde jag inte riktigt relatera. Nu kan jag det. Nu förstår jag vad dom menar med att man känner sig slutkörd, att man i vissa stunder bara får överleva och att det i perioder handlar om att släcka bränder..
Tänk ändå hur olika barns personligheter kan bli med samma uppfostran och uppväxt?
Matheus är raka motsatsen till Ellah och Kidh som små. Han kastar mat, ja ni läste rätt, han kastade mat här om dagen i mitt ansikte, han klättrar upp på köksbordet även under måltiderna, får han ett nej blir han ursinnig, kastar sig på golvet och röjer allt i sin väg och han har ständigt känslorna utanpå kroppen. Hänger mig i benen, skriker i panik och i vissa stunder känner jag mig handfallen. Vad jag än gör så blir det inte bättre.?
Tycker ändå att jag med över 10 års erfarenhet inom förskola och med två barn sen tidigare som jag uppfostrat på egen hand borde känna mer trygghet i min föräldraroll. men med Matheus känner jag mig ibland så himla vilsen….
Pratade med en vän och en annan tre barns mamma här om dagen. Hon upplever precis samma sak hemma med sitt mellersta barn som är något år äldre än Matheus & även hon slåss med dessa känslor om att känna sig otillräcklig för sina andra barn, speciellt i perioder när sonen är extra missnöjd.
Bestämde mig efter vårat samtal att det är så många fler som känner såhär och att det nog är viktigt att jag lyfter ämnet även här, för det är så viktigt och befriande att veta att man inte är ensam…..
Jag lär mig hela tiden, varje dag försöker jag hitta nya sätt att hantera Matheus missnöjdsamhet och kunna ligga steget före. Vissa dagar fungerar allt superbra och det är under dessa dagar och på kvällarna när vi ligger och myser innan läggdags som jag suger i mig för att ladda upp mitt tålamod och välmående inför nästa dags kamp…
Tur han är bra söt den där lilla ungen. Kan charma vem som helst och sköter sig exemplariskt när vi åker hem till folk. Är inte det bra lusigt? 🙂
Om ni vill får ni jättegärna dela med er av egna erfarenheter när det kommer till svårigheter att vara förälder <3
Jag hoppas att alla ska kunna dela med sig, även jag utan att någon blir dömd som en dålig förälder. Jag tror att alla gör sitt absolut bästa och att det är ok att inte alltid gilla det även om man älskar det. Låter det rimligt ? 😉
Puss & kram
Min äldsta är ett ”jobbig barn. I år fyller han 11år. Läggningen är fortfarande svår och han ”lärde upp” sin 3år yngre lillebror hur man krånglar på kvällen. Så många gånger jag gråtit om kvällarna, nu är det faktiskt ganska sällan då allt blivit lite lättare å jag har mer energi över till kvällen å de går å lägger sig. Läxläsningen är nu det stora kriget. Men man älskar ju sina barn oavsett helt villkorslöst❤️
Man kan ju använda ordet krävande istället för ”jobbig” det låter lite snällare. ??
Hej jag brukar läsa din blogg och dina inlägg på i stgram. Du är så inspirerande! Jag är själv trebarnsmamma, de två äldre är relativt lugna och skötsamma medan den lilla är sånt yrväder. Skriker lyssnar inte på någon (inte på förskolan heller) varje dag jag hämtar är det något hon gjort. Nu är jag inte ensamstående men bara tanken på det skrämmer mig och så ser jag alla dina bilder och härlighet så blir jag så imponerad och beundrar verkligen din kämparglöd. Det är tufft, föräldraskapet har förändrat mig helt och fullt på gott och ont…vissa dagar känner jag mig så nere och vill bara gråta, man tycker man gör allt men ändå bär man på känslan av att inte vara bra nog. Jag jämför mig ofta med andra föräldrar och tycker att barnens lärare verkar döma mig som förälder för att barnen är så livliga osv. Men samtidigt önskar jag inget annat, deras livfullhet är härligt och precis som det ska vara❤️ Likväl din sons energi och behov av närhet, det är något vackert och värdefullt ❤️
Känner igen mig 100% i din beskrivning gällande Matheus. Min son var precis lika när han var i samma ålder, och därefter har de olika utmaningarna avlöst varandra. Många gånger har jag stått handfallen, gråtit av frustration och tvivlat på mitt föräldraskap. Men oj vad jag också lärt mig av min guldklimp som idag snart är 8 år. Är tacksam över att han lärt mig se världen med andra ögon och blivit mer inkluderande i mitt sätt att tänka. Han diagnoserades vid 6 års ålder med ADHD, något jag haft på känn sedan han var ynka 1 år gammal. Jag lär mig ständigt nya saker och har förlikat mig med att som förälder till ett barn med extra allt får man helt enkelt kämpa lite extra, i alla avseenden. Mitt mål är nu att sprida kunskapen gällande barn med speciella behov till min omgivning, så att fler kan få en mer inkluderande attityd. Kram på dig❤️❤️
Är 48 år med pojke på 25 och flicka på 23. Hänt mycket i samhället sedan dess. Som nybliven mamma vid 23 års ålder var man väldigt osäker och nervös, vågade inte stå upp för sig själv utan litade blint på allt som alla sa. Min son ansågs på den tiden ha väldig energi, många sa att han hade Damp m.m. Skolan var ett helvete, man tyckte han var såå jobbig och allt som hände var hans fel. Mitt älskade barn var väl inte värre än någon annans?!?! Började intala mig att allt som alla sa var sant. Ända felet som jag kan komma på idag var att han älskade att röra på si dock inte klättra, han var social. Fick sen flickan som satt där man satte henne, aldrig busig eller ”jobbig” Men oj så orolig jag varit att allt inte stått rätt till. Fast hon är fullt frisk. Det rådet jag vill ge dig är att inte lyssna på alla andra. Det gör så ont i mig efter 25 år att jag lät andra tycka åt mig hur min son var eller inte var. Idag när jag möter hans s.k normala klasskamrater är dom helt fel i samhället många av dom. Min är lugn, skötsam och artig. Matteus är säkert energi krävande. Men tänk istället att kunde suttit som ett kollo i rullstol. Du är en fantastisk tjej i mina ögon trots att jag bara ”känner” dig via media. Allt kommer bli toppen!! Lycka till<3
Jag har 3 barn som idag är vuxna men jag kommer absolut ihåg att alla dagar var det inte solsken utan mer som ett mindre världskrig. Ibland kände jag för att sälja dem på torget för orken var totalt borta. Självklart hade jag aldrig gjort det men ibland orkar man bara inte och då måste man ha rätt att vara ledsen, känna sig liten eller bara vara arg en stund. Får man känna så utan att få pekpinnar så brukar det kännas bättre efter en stund igen och så orkar man igen tills nästa gång gång orken tryter och hjälplösheten slår till. Det lyser kärlek från dig till dina barn så du ska inte skämmas utan du reagerar helt normalt oavsett vad en del gärna vill påpeka. Kram på dig!