Hej vännen!
Nyss hemkommen från stan & lite ärenden. Intog precis soffan, har tänt ljus, julmusik spelas i bakgrunden & jag tänkte passa på att ta tag i det viktigaste arbetet innan barnen strax kommer hem. Resten får jag göra senare ikväll när dom sover ?
Berättade igår på min Instagram under min senaste bild i flödet att jag under en period nu känt mig så enormt dränerad. Ni som följer mig här vet att jag haft en ganska jobbig höst ,men jag hatar att känna såhär. På riktigt. Min gnista är inte där på samma vis längre & jag känner kanske mer att jag för stunden överlever i stället för att leva. Har svårt att sätta ordet på känslorna.
Jag längtade så mycket efter ett till barn, min älskade Matheus & han är vår sista pusselbit & jag skulle inte kunna önska något annat än mina tre ungar. Men han tar slut på all min energi. Han är långt i från hur Ellah & Kidh var som små & även om jag vet att alla barn är olika så hade jag ingen aning om hur tufft det är med ett HNB barn. Det må gudarna veta.
Han har sedan han föddes sovit extremt dåligt. Det börjar peppar peppar bli bättre & bättre & en bra natt vaknar han ungefär 3 gånger . Innan var det ca 15 gånger & det pågick varje natt. Han har känslorna utanpå kroppen & en vilja utav stål. Får han inte som han vill slänger han sig på golvet, slår sig själv, slänger saker & där & då har jag lärt mig att det bara är att låta honom vara till han lugnar ner sig. Försöker jag ta upp honom & ge honom tröst blir det motsatt effekt. Han hänger & klänger mig ständigt i benen & skriker desperat så han nästan kräks om jag inte har möjlighet att bära upp honom.
Känner sådan skuld till mina andra barn, att jag lixom inte räcker till, att Matheus tar all tid , uppmärksamhet & dränerar mig på energi.
Dom är kloka, förstående & fulla av kärlek & dessa känslor ligger mest hos mig själv. Men jag är så tudelad.
Känner dåligt samvete att dom stora barnen ibland får göra frukost & ta sig upp till skolan själv när jag & Matheus ligger kvar i sängen & tar i kapp förlorad nattsömn medan en annan del av mig tycker att en 10 & 8 åring växer av att ta ansvar & hade jag arbetet kvar på förskolan så skulle dom ändå få klara sig själv på mornarna, men bara för att jag har chans att gå upp när jag är hemma så känns det jobbigare. Förstår ni?
En del av mig vet att jag gör allt för mina barn & att jag spenderar all ledig tid med dom & alla tre vet att dom är högt älskade. Livet går i perioder, livet förändras & man får göra det bästa man kan under förutsättningarna & det är väl det jag gör, även om jag i stunder har svårt att acceptera hopplösheten jag ibland. känner.
Att stå helt ensam med tre barn, en med hnb ( High Need Baby) kör fullkomligt slut på mig, men samtidigt skulle jag inte vilja ha det på något annats vis. Är inte det konstigt??
Hittar dom där små sakerna i vardagen att vara tacksam för & det gör jag varje dag & jag gläds extra mycket åt att desto äldre Matheus tycks bli så går det längre stunder mellan hans utbrott & missnöjdsamhet & där i mellan är han så jäkla go så jag vill äta upp honom.
Känner du i perioder att du inte räcker till & att din energi försvinner snabbare är vanligt?
Ta hand om dig fina du ❤
Puss & kram
Angående sömnen, undra om tyngdtäcke skulle funka? Man kanske inte ska använda det på sånna små jag vet inte men googla! Jag trodde inte ett dugg på det men när farmorn gick med på att dela på summan för täcket valde vi att testa på 10åringen som har haft det ganska tufft i skolan och väldigt svårt att komma till ro på kvällarna, sen dag 1 har han sovit gott! Inga problem alla, täcket har verkligen gjort underverk! Skolan går mycket bättre (det kan ju iof även vara en mognad men de flesta problem kring honom är borta)
Som sagt han är kanske för lite för att ens acceptera det men isf kanske det är en lösning längre fram när han blir äldre! Kram
Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver. Hur ingen riktigt förstår hur det är och hur mycket energi det faktiskt tar av en. Jag har en hn på 3 år och tack och lov är det liiiite bättre nu. Hon var mitt första barn och jag hade längtar efter barn i många många år och sett fram emot mysigt bebisgos osv men så blev det inte riktigt med henne då hon var konstant missnöjd och otroligt svår att få nöjd. Jag fattar inte idag hur jag och min man klarade av allt men det gjorde vi. Och vi kämpar ju fortfarande men inte på samma sätt. Nu är det mer all den energi som hon har som vi måste handskas med.
Jag lider med dig som har det så tufft! Skulle du kunna få avlastning från kommunen (eller vart kan man söka hjälp, jag har inte helt koll)? Någon familj som M skulle kunna få åka till och bo någon gång i månaden/veckan så du kan få andas och fokusera på dig och dina stora barn? Kram
Jag förstår dig. Jag känner mig också otillräcklig ibland. Lever ensamstående med min dotter på 7 år. Hon har autism. Känner mig ständigt orolig för henne och ibland mäktar jag inte med vardagen, då blir det knas med struktur här hemma och jag får dåligt samvete. Jag tror man har för höga krav på sig själv och känner press på sig att man ska vara en bra förälder. Men det är okej att det inte alltid blir som man tänkt sig.
Kram till dig ❤️
Jag förstår dig. Jag känner mig också otillräcklig ibland. Lever ensamstående med min dotter på 7 år. Hon har autism. Känner mig ständigt orolig för henne och ibland mäktar jag inte med vardagen, då blir det knas med struktur här hemma och jag får dåligt samvete. Jag tror man har för höga krav på sig själv och känner press på sig att man ska vara en bra förälder. Men det är okej att det inte alltid blir som man tänkt sig.
Kram till dig ❤️
Mitt dåliga samvete är att jag bara skaffat ett barn som nu är 7 år. Känner mig dum ibland mot henne som inte ger henne ett syskon. Men jag känner att jag inte orkar med fler barn och att för min del är jag nöjd med min älskade dotter.
Oh ja vad jag känner igen mig. Jag skrev på din Instagram. Jag har sex barn varav 2 stycken med diagnoser och en under utredning. Och en 7 åring som kräver sitt och en liten 4 åring som är världens snällaste men blir trotsig av att han ser dom andra hålla på . Och sen vår lilla 11 månaders som är överallt och ingenstans. Ja fy vad jag är dränerad. Men jag försöker verkligen ta alla stunder jag kan att tex åka iväg med något barn. Jag är ute och går mycket med hunden för att andas. Du får hitta dina andningshål i vardagen. All min lediga tid när barnen sover försöker jag höra något som jag gillar. Ibland bara skrolla runt på telefonen och ibland något pyssel eller något med inredning. Hade jag inte gjort det så hade jag gått in i väggen för länge sedan. Återhämtning är A och O.
det är inte möjligt att de stora kan vara lite mer med sin pappa? Halva ansvaret är ju trots allt hans och om det blir till en rutin kanske alla mår bra av det?
Dom har alltid bott här mestadels och Kidh är där två dagar till i veckan, men Ellah vill verkligen inte så det tänker jag inte tvinga henne till. Vill inte att dom ska behöva flytta på sig, det skulle inte kännas bra. Dessutom är ju dom två stora barnen det minsta bekymret & jag som redan känner dåligt samvete mot dom skulle aldrig klara av det.. ❤
Vet du om hnb hänger ihop med hsp?
Framför allt mitt ena barn är högkänslig, och har det också väldigt jobbigt efter skolan med alla känslor och trötthet som kommer. Då släpper allt. Man kan märka på humöret hur skoldagen har varit, hur mycket nya intryck och krävande situationer det har varit
Spännande men en mer utmaning som förälder, känsliga barn på ett fint sätt.
Det känner jag mest hela tiden så jag förstår verkligen dig.Mitt yngsta barn är hnb men han är mycket lugnare och gladare nu när han är några år äldre.Som jag har haft dåligt samvete gentemot mitt äldsta barn som fått stå åt sidan så många gånger och fortfarande får.Jag tror inte dina barn lider att de får vara lite mer självständiga.Tror det kan vara nyttig.Va inte för hård mot dig själv.Du är grym som gör så gott du kan själv med tre barn.Jag har varit ensamstående ett barn och det räcker gott och väl.Glöm inte att göra saker du tycker om när du finner lite tid.Om det så är ett glas vin,något gott att äta eller en serie/film.
Kram fina du!
Jag känner såå igen mig. Min lille mammagris är i ålder med din och även om jag inte har nån diagnos på han så är han en mammagris upp i dan. Jag sätter dock samband med måendet i kombination med spiral så jag tänkte om du använder dig av det också kanske? Mitt första barn var en dans på rosor och nu vet man vad folk menade när de pratade om ”småbarnsåldern”. Den kan va jävligt jobbig. Eller är det örebrograbbar-18 som är riktiga mammagrisar? Heja dig och heja mig och heja alla andra!
Hej! Min son är HNB, så jag förstår precis. Man kan typ inte förstå det om man inte har upplevt det? Men, min son är nu fyra år och har verkligen utvecklats fantastiskt! Han är så social och snäll och nyfiken och driven. Han är det där klassiska hnb ”ett barn som inte passar att vara barn” tror jag. Vid två vände sömnen rejält för oss. Utbrotten kommer allt mer sällan, vissa veckor är det noll nu. Kommer väl alltid vara en aktiv person, som behöver äta framför paddan och som behöver mycket närhet, men det är på en helt annan nivå (eller så har vi vant oss haha?) Men fy fan för de där första åren. Stor kram
Jag tror Ellah och Kidh ”växer” med att ta ansvar och fixa frukost och sig själva innan skolan. Ni kan ju ha mys på helger istället.
Men jag förstår dig.. Det ständiga samvetet som mamma.. Pappor verkar inte ha det.
Hur fungerar det på förskolan? Är han samma där eller är det kopplat till dig?
Ingenting än så länge på förskolan utan kopplat till mig eller dom han är som tryggast med. Lite typiskt ”hnb” att där dom inte fullt ut känner sig 100% trygg så hålls känslor inom sig & han är ofta glad & lite tillbaka dragen. Eftermiddagarna efter förskolan är oftast jobbigast. Då har han hållt inne på känslor samt är trött ❤
Jag måste rekommendera sömncoachen Hanna Bergenkull. Helt fantastisk kvinna som hjälpt så många familjer med sömnsvårigheter. Hon hjälpte oss nyligen! Och det enda jag tänker: varför gjorde jag inte detta tidigare? Ta hand om dig.
Ja det är lite som ”hur man än vänder sig så har man rumpan där bak”. Försök att inte ha så dåligt samvete för dina större barn, jag tror säkert att dom både förstår och ser hur det är. Annars är de så stora båda två att du kan sätta dig med dom och förklara hur det är och varför du måste lägga så mycket tid på M men det har du förmodligen redan gjort. Jag tror också på att prova med ett kedjetäcke till grabben, de flesta brukar sova bättre med ett tyngre täcke. Lycka till och kram!
Ja! Om jag gör! Det är lättare sedan jag flyttade ihop med min nuvarande partner då han hjälper till och är delaktig i mina barn. Men innan honom, och när jag bodde med barnens pappa (som inte hjälpte till alls) kände jag mig fullkomligt slutkörd och tom på allt, med jämna mellanrum..
Men du är grym som klarar det! Alla har vi dåliga dagar/perioder, det gör oss bara mänskliga ❤️
Förstår att det är tufft. Har du möjlighet att ta hjälp från tex din mamma lite oftare? Det är ju inte alltid man kan det, jag har inte den möjligheten. Men tänkte om ni är så goda vänner så kanske du kan be om lite mer hjälp. Men du, jag funderar på om du inte ska testa med ett tyngdtäcke till Matheus? Jag känner igen det där med många uppvak och sömnlösa nätter och önskar att de fanns (eller att jag kände till dem) innan. Vi har skaffat det nu när barnet är äldre och det är en av de bästa investeringarna jag har gjort ❤️
Båda mina föräldrar finns där. Men även dom här heltidsjobb & relationer & skulle inte kunna vara här flera dagar i veckan, även om dom skulle vilja. Någon av dom är alltid hör varannan fredag iallafall så jag kan åka med Ellah till stallet. Sedan följer dom alltid med på resor om jag önskar för att vara en hjälpande hand ❤
Förstår, det är inte lätt för dem heller då som fortfarande jobbar och så. Skönt att de hjälper så gott de kan ändå ? Ser att fler nu har tipsat om tyngdtäcke och det finns för hans vikt och ålder också. Om det skulle funka så är det en väl värd investering vill jag lova ????