Therese Wickman

Tiden bokstavligt talat springer förbi & jag som trodde jag skulle ha tid för mer jobb åt mina sociala medier när jag var mammaledig har inte riktigt kommit in i rätt rutiner än vilket gjort att inlägg jag planerat att göra för länge sedan hamnat i kläm mellan jobb & vardagsinlägg. Sorry för det, känns dock som om jag är på rätt bana nu efter sjukdom & ett par veckor in i vardagen!

Lovade att dela med mig utav mina känslor & hur det var att möta Constantins familj när vi var & hälsade på i Rumänien tidigare i Somras .

Jag minns att jag ett par dagar innan var lite nervös. Allt kring hans familj & hans uppväxt är ju helt främmande för mig egentligen. Jag har bara hört Constantin berätta hur det varit, hur hans mamma stack & lämnade han & hans syskon ensamma kvar hos deras alkoholiserade Pappa.

Hur hans Pappa trots sin sjukdom alltid haft ett stort & enormt varmt hjärta & gjorde allt för sina barn!, Hur han kämpade med knappt några pengar alls, hur han dagligen gick flera kilometer fram & tillbaka för att hämta ved inför den kalla hösten & vintern så barnen inte skulle frysa…

Constantins uppväxt & ungdom är så långt ifrån min egna. Saker som vi här i Sverige tar för givet är långt ifrån hur verkligheten ser ut där borta för väldigt många…

Det enda jag egentligen vetat om hans familj är att hans Pappa numera sedan alla barn flyttat ut bor ensam ute på landet i huset där Constantin växte upp. Han är pensionär & får enbart ca 50 kr om dagen & det behöver man inte vara hjärnkirurg för att räkna ut att det inte är vidare mycket att överleva på.

Hans Mamma bor sedan många år tillbaka ihop med en annan man, & i huset bor också Constantins Mormor som dom hjälper att ta hand om då hon förra året drabbades utav cancer & numera bor också hans lillasyster där.

Jag vet att när jag & Constantin träffades så hade han ingen vidare tätt kontakt med sin Mamma. Jag vet att han fortfarande känner en stor sorg över det som hände när han var yngre, även om han i efterhand kan förstå att hon ville skiljas, men att lämna han & syskonen är något han aldrig kommer kunna förlåta även om han kanske valt att acceptera & går vidare.

 Deras relation har dock blivit mycket mycket bättre sedan vi fick besked om att vi väntade Matheus. Nu står han & hans Mamma väldigt nära varandra & pratar med varandra dagligen över FaceTime &, likaså jag..

Antar han värdesätter en närvarande Farmor & väljer att lämna saker & ting bakom sig & lever i nuet.

Jag kommer aldrig döma henne eller någon annan i hans familj på saker som kanske hänt för många många år tillbaka eller som jag bara hört genom Constantins version.

Jag har hela tiden valt att skaffa mig en egen uppfattning om alla i hans familj &  värnar om min relation till varenda en av dom!

Två dagar efter att vi kom till Bukarest var det dags att åka ut på landet hem till hans mamma. Senare under dagen hade vi också bjudit dit hans moster, morbror & hans kusiner då alla såklart ville träffa oss!

Väl på plats så möts vi utav hans Mormor som gråter utav lycka att vi är där, hon kramar om Constantin & man ser hur lycklig & stolt hon känner sig. Hon kramar om mig, barnen & redan direkt känner man sig som hemma. Hans mamma, hennes man & lillasyster kommer också ut & möter oss på gatan & det blev kramkalas..

Allt kändes faktiskt väldigt enkelt. Inga konstigheter alls & det kändes som vi alla var en familj.

Ellah & Kidh trivdes otroligt bra, dom lekte med alla djuren på gården, kramades ofta med hans mamma & mormor & skrattade tillsammans med hans familj & har i efterhand sagt att det bästa med hela resan var att umgås med hans familj..

Känslorna går inte riktigt att förklara, men det kändes aldrig stelt eller konstigt utan bara väldigt varmt ,kärleksfullt & väldigt enkelt, & det trots två främmande världar & språk..

Dagen vi åkte ut till hans Pappa märkte jag dock snabbt på Constantin att känslorna var betydligt närmare.

Jag har forfarande svårt att ta in att huset som han växt upp i idag har stora hål, att det rinner vatten längst väggarna & jag skulle ha svårt att se mig ens spendera en natt där inne. Vet inte om det är väldigt tragiskt eller om vi bara kommer från helt olika världar….

Att se hans Pappa var som att se framtida Constantin.Så himla lika!

Hans Pappa var lite mer blyg & tillbakadragen men talade ofta om hur mycket han älskade mig & att han var så glad & lycklig över den familj som jag & Constantin har tillsammans..

Att säga Hejdå blev tungt för Constantin. Efter kramar & ett fejkande leende från hans sida så bröt han i bilen ut i gråt.

Han står sin Pappa väldigt nära & han tycker det är jätte jätte jobbigt att hans Pappa sitter helt ensam ute i huset varje dag. Att han inte har någon att spendera sin tid & liv med & att han som uppfostrat Constantin & hans syskon på egen hand som förtjänar allt gott i livet lever i det trasiga huset helt ensam..,

Det var tungt & jobbigt att se & jag kunde bara stötta, krama & finnas vid Constantins sida.

..

Huset som man ser skymta i bakgrunden är huset som Constantin spenderade den mesta tiden utav sin uppväxt.

Kanske detta inlägg väcker frågor eller funderingar i dig?

Ställ isåfall dina frågor här nedan i kommentarsfältet så ska jag göra mitt bästa att besvara dom!

Puss & kram