Får en obehaglig känsla i kroppen när jag tänker på hur fort livet egentligen kan förändras.
I går åkte C in till stan för att möta upp sin bror, vi hade strax innan det haft en diskussion där vi tyckte & tänkte väldigt olika & jag tyckte där & då att det var ganska så befriande att han åkte en stund så vi båda fick lugna ner oss..
Efter fem minuter får jag ett samtal. Det var C som ringde & berättade att han precis varit med om en krock. Plötsligt såg jag det värsta framför mig & jag hörde på hans röst att han var väldigt skärrad..
Jag fick en klump i magen, en klump av oro men också en klump över att tänk om det hade varit betydligt värre & vi hade sagt hejdå till varandra i stridens heta. Jag brukar vara väldigt mån om att inte lämna huset & känna att man är lite osams, just för tanken att OM det skulle hända något. Vem skulle vilja leva med att man tjafsade som sista minne?
Tack & lov var det ingen större fara med C, desto värre med bilen. Men den rullar fortfarande & även om det kommer bli en kostnad så känns det som en väldigt värdslig sak i jämförelse med hur det kunde sluta..
Ni mån tro jag spenderade timmar senare denna kväll bara genom att ligga i C famn, pussa, gosa & kände mig tacksam, tacksam över att han kunde komma hem hel <3
Tack för att ni finns!
Puss & Kram
Tur att det gick bra