Therese Wickman

Det märks att jag har barnen hemma på jullov för mina timmar räcker lixom inte till för något annat än att vara mamma och försöka behålla hemmet någorlunda i behåll 😉

Det har varit så mycket nu kring jul & nyår att jag valt att ta en dag i taget och det gör såklart att det händer massa som jag såklart vill berätta, som jag tänket berätta men lixom inte fått tid till att sätta mig ner och skriva. Som mitt inlägg om årskrönikan. Den finns i huvudet, allt finns i huvudet, men bara en liten del har jag hunnit få ner i skrift. Men snart är den klar, jag lovar. Den som väntar på något gott 😉

Har valt att tagit mycket kvalitetstid med barnen i och med att jag snart börjar jobba på Förskola igen och inte har möjlighet till sådana här långa lov och spontana ledigheter framöver.. Kvällarna som jag förr haft som mina där jag kunnat skriva till er, svara på mail, jobbat med mässan och annat har försvunnit den senaste veckan till sena filmkvällar med barnen. Värdefullt att  få ett break i bland även om det stressar upp mig då jag vet att jobbet byggs upp på hög.. Men i och med att jag reser en vecka till Hongkong på jobb i morgon natt så gör det mig inget. All tid med barnen är värdefullast.

Ja, just det.  Kom på att jag mitt i allt detta glömt bort att tidigare berätta att jag ska resa till Hongkong.

Fick det som en överraskning i Julklapp från Anders, min styvpappa och arbetskollega inom Barnmässan att vi ska åka dit på en gigantisk stor Barnmässa med över 3000 utställare. Det kallar jag mässa 😉 Gissar att vi kommer kunna få med oss en hel del inspiration, tankar och idéer med oss hem som vi kanske kommer få användning av på höstens Älskade Ungar mässa…

Vi kommer ha några dagar i Hongkong innan mässan drar igång att kika runt lite och det ska bli superspännande. Har aldrig varit där förut, har du?  Något man absolut inte får missa?

Jag ser fram emot denna resa väldigt mycket, även om jag knappt hunnit smälta det. Men jag har samtidigt en klump i magen över att behöva skiljas åt från barnen. Inte det är dom inte kommer ha det bra utan mig, för det är jag säker på att dom kommer ha, även om vi säkert kommer sakna varandra lite grann 😉

Utan jag har mer klumpen i magen utav tanken om det skulle hända mig något:?  Sedan jag var med i tsunamin 2004 har jag fått mer respekt för världen och tänker inte längre ”det händer aldrig mig”.  Bara tanken på att det skulle hända mig något och barnen blir kvar här gör mig extremt orolig och ger mig en obehaglig känsla i kroppen. Eller än och värre att det skulle hända dom något när jag sitter på andra sidan jorden..

Jag tror kanske att en del föräldrar kan känna igen sig i min känsla över att åka bort utan sina barn, medan en del kanske till och med ser fram emot lite ledighet och andrum? Men mina känns så extrema, mer en rädsla över att jag vet att utan mig skulle inte barnen klara sig. Låter det fel?

Jag är deras största trygghet i livet, deras hem, hela deras värld. Det har alltid varit vi tre så länge som dom kan minnas!! Vi är supertrion!

 Kan någon komma med tips och förslag på hur jag på något vis kanske kan dämpa denna obehagliga känsla jag har i kroppen och säga att allt kommer bli bra. Att barnen kommer mötas av en glad och inspirerande mamma som kommer hem med presenter från Hongkong och att dom har massor av historier att berätta för mig om veckan som gått!

Puss & Kram