Jag har så svårt för att släppa kontrollen och acceptera vad som komma skall.
När Ellah fortfarande gick på Förskolan kunde man ha koll på ett helt annat sett. Jag fick berättat för mig av pedagogerna hur dagen hade varit, om någon särskild incident hade hänt, om hon ätit bra mm. Jag visste tillräckligt för att känna mig som en trygg förälder som släppte ansvaret om det bästa jag har till några andra om dagarna.
Nu när hon går i skolan är det en helt annan grej och jag känner inte alls samma trygghet. Plötsligt ska 7 åringarna ta så himla mycket ansvar själv?
Förra veckan kom Ellah hem och var lite ledsen. Hennes klasskamrat satt och störde henne under lektion och Ellah bad henne att läsa tyst eftersom det var tyst läsning och att hon själv inte kunde koncentrera sig att läsa om hon pratade och hoppade runt hela tiden.
Barnet besvarar Ellah genom att säga: DU jag får prata hur mycket jag vill, och nu vill inte jag vara din kompis längre!
Detta gjorde Ellah lite ledsen och fundersam. Men mamma, jag måste ju också kunna få lära mig läsa utan att någon annan förstör för mig!? JA, det ska du kunna Ellah, det är egentligen en självklarhet!
Samma barn har vid flera tillfällen förra veckan stått i korridoren och haft en förfärlig attityd till sina vänner, uppkäftig och jag har sett att flera av klasskamraterna tagit illa vid sig, även om dom inte vågat bryta ut i gråt. Jag har själv sagt till detta barn på plats då inga lärare varit där då dom självklart är i sina respektive klassrum för att ta emot sina elever.
Jag upplever att lärare inte kan ha samma koll som på förskolan. Här är dom en lärare på 25 barn? Hur skulle man ens kunna ha koll på allt som händer?
Ellah har gått i skolan i ett par veckor och det går inte en dag utan att jag tänker på hur hon har det, om någon är dum mot någon på skolgården, om hon kan få lugn och ro i klassrummet så hon får chans att lära sig allt som man behöver lära sig.
Det gör mig som mamma så himla frustrerad när något annat barn kan få mitt barn ledsen, eller se till så hon får det svårt att koncentrera sig och på sitt skoljobb. .
Antar att det inte heller kommer bli lättare med åren?
Oj vad jag saknar förskolan och den trygghet som den gav både mig som förälder och barnen. Ni som tycker det är jobbigt att lämna på förskolan, vänta bara till skolgången! Puh, säger jag bara! Där har man inte alls samma inblick.
Så mycket tjafs och bråk i mellan barnen att man blir lite skrämd? Och det är verkligen en helt annan attityd i skolan!
Sen allt ansvar som kommer till? Dom ska själva ta ansvar för vad dom ska ta på sig när dom går ut, dom ska komma ihåg att packa med saker från hyllan när dom går över till Fritids och där springer dom fritt att många incidenter händer bakom ryggen på pedagogerna.
Hur ska jag känna mig trygg och lugn i skolgången?
Hur ska jag bara kunna acceptera att andra barn förstör för mitt barns koncentration i skolan genom att dom inte lyssnar på fröken?
Jag blir så frustrerad av detta att det kryper i kroppen!
Någon här som har skolbarn? Tips, råd?
Sluta väx unge!
Puss och Kram
Fy vad jobbigt! Min kompis var med om ungefär samma dag, och det som hände var att hans ex ”råkade” säga till flickan som var elak. Och nu är det världens ståhej eftersom man inte får göra så. Nu har de varit hos rektorn och pratat och sånt… Och det rektorn säger är att skolan SKA ta sitt ansvar om det finns minsta lilla problem av det här slaget. Så jag tycker absolut att du ska ta upp det med här om det fortsätter. ETt barn ska inte få förstöra för nån annan, och det ligger på skolans ansvar att vara lyhörd för det barnen säger till oss föräldrar. Jag blir så arg när jag hör sånt här. Hoppas att det löser sig så att du får känna dig tryggare…
Man får såklart vara orolig som förälder men man får tyvärr se helheten. Idag är det större klasser, fler barn med behov som finns i våra klasser utan stöd. Jag har 26 elever i en åk 2. Min upp fattning är att föräldrar måste ta mer ansvar för sina barns utveckling och skola. Vi måste såklart få mkt mer resurs i form av personal till skolan. Det är just nu ohållbart. Stötta lärarna, kritisera dem inte.
Hej,
Jag känner lite samma som du. Min 6-åring har precis börjat 0:an och är nu på den stora skolan. Delar skogård med de stora barnen osv.
Jag märker på henne att det finns en helt annan oro hos henne än tidigare.
Dagis är ju en så skyddad värld om man jämför med skolvärlden känns det som.
Hon berättade för någon dag sedan att det nästan varje dag är bråk på skolgården. När jag sa att hon måste ta hjälp av en vuxen om hon tycker att det är obehagligt eller vill att de ska sluta säger hon. ”Men mamma, jag vill inte vara någon som skvallrar”.
I mina öron lät det där inte alls bra. Redan vet hon att det finns något som heter ”skvallrare”.
Det skrämmer mig lite. Nu har Vilma sin storasyster ett par klasser upp, vilket känns tryggt och bra. Men det är ändå en tuff tillvaro på skolorna tror jag.
Det jag känner man kan göra är att visa intresse för vad barnet berättar och visa att man finns där om de vill prata eller berätta om något. Hjälpa så gott man kan.
Steg två blir ju att kontakta skolpersonalen på skolan.
Önskar dig en fin helg Therese! Hoppas att Ellah få arbetsro i skolan snart! 🙂
Kram!
Sååå skönt att läsa detta! Älskar dig!
Min Kevin har precis börjat förskole klass! Stor skillnad! Förra veckan hände en grej så jag vet precis vad du går igenom, det var ju någon som skrev att hon kanske kan byta plats med någon annan? Men att hon själv pratar med läraren om detta? Med stöd av dig! Eget ansvar är väl bra men håller med dig! Saknar förskolans tid!
Hej Therese! Jag har en dotter lika gammal som din. Självklart känns det aldrig bra att någon kompis är ”dum”/stör etc. Det är ju solklart en sak att ta upp med läraren/fritids. MEN, jag känner faktiskt ingen noja över hennes ökade ansvar. Vägen fram till att hon är vuxen går ju ut på att ge dem trygghet och självständighet och jag kan ofta se stolthet i henne då hon ”fixar” saker själv. Jag tänker att från och med nu och framåt MÅSTE jag släppa liiiite, liiiite, och låta henne ta eget ansvar, ta egna beslut. Självklart på den nivå som passar en 7-åring. Annars hamnar man nog lätt i curling-facket, där jag i all evighet sköter allt åt henne. Inget fel med det om man väljer att ha det så, men där har jag bestämt att jag inte vill hamna. Jag försöker att fokusera på att vi pratar, myser, umgås och såklart påminner om det egna och det andra så går det automatiskt att hon lär sig sköta mycket själv (med min osynliga övervakning :-)).
Håller med helt och hållet. Och tyvärr så blir det värre med åren.
Nä ni politiker mer pengar = resurser till barnomsorgen i Sverige!
Kan inte annat än att hålla med! Min dotter har precis börjat förskoleklass o precis som du skriver så ska dom helt plötsligt vara så ”stora”.
Jag har en väldig ångest varenda dag när jag måste lämna iväg mitt barn till en plats där det känns som att ”här-kastar-vi-in-ungarna-så-får-dom-klara-sig-själva”.
Det är sådan otrolig kontrast mellan förskola och skola!
Och ja, förskolans trygga miljö är outstanding i jämförelse med detta.
Och dessa kaxiga attityder som uppstår i denna ålder hos vissa barn!! Det gör att man skulle välja hemundervisning i ett fort Knox hus och skydda mot allt ont om det hade varit möjligt!
Hoppas det blir bättre för Ellag, annars ring rektorn!
Det är tufft i skolan, jag jobbar själv i en åk 3. Men det finns också också anledningar till barns betende och tycker kanske inte skitunge känns helt rätt. Barn i den åldern gör det bästa dom kan, hen kan ha svårt att förstå text om man läser tyst, bli avis att ellah kan läsa tyst och har helt enkelt inte strategier för hur man kan svara och reagera istället för att uttrycka sig dumt. Där har pedagogerna och föräldrar stort ansvar.. Men jag tycker inte det är barnens fel. Lyft det på skolan, tryck på hur du upplever .. Dom ska ha rastvakter som ska jobba dessa raster och blanda sig med barnen. Låter mycket att det är en personal på så många i fsk klass eller åk 1. Och träna ellah att alltid ta hjälp av vuxen istället för att ”lösa” saker själv, i skolans värld och den åldern är konflikthantering inte så lätt utan hjälp.
När jag läser detta känner jag att valet jag och min sambo gjorde för 2 månader sedan va de bästa vi kunde göra för våra barn. Även om jag redan innan ditt inlägg vet att de vi gjort va de bästa så fick jag det mer bekräftat nu. Vi har nämligen flyttat från Stockholm till en liten by uppe i Jämtland. Här är det 24 barn mellan klasserna F-6. Sammanhållningen bland barnen och pedagogerna är helt fantastisk och vår dotter som började i F nu har blivit så fantastiskt omhändertagen av alla. Hon är en mycket blyg tjej så jag va riktigt orolig men jag kan ju bara tänka mig hur det hade varit om vi bott kvar i Stockholm, då hade jag inte kunnat släppa henne. Jag tycker du är enormt stark och vad jag förstått så är Ellah en grym tjej med skin på näsan. Jag är säker på att det kommer lösa sig till det bästa för henne men om jag va du skulle jag absolut ha ett möte med rektor och lärare. Jag är säker på att dom gör så gott dom kan men idag är det vanligt att det är alldeles för stora klasser både på förskolan och skolan, detta behövs förmodligen tas högre upp och börjar du så kanske dom sedan kan gå vidare med det. Jag skickar lite styrka och hoppas det blir bra för er snart. Kram!
Som många andra här nedan också poängterar så är det viktigt att kommunicera. Vänd dig till pedagogerna kring Ellah i första hand då det är rätt väg. Skulle du inte känna dig lyssnad på så finns rektor men att börja där är inte att rekommendera då vi lärare garanterat hjälper bäst när vi inte känner att någon gått bakom vår rygg!
Det är lite annat att gå i skolan nu mot förr,själv vet jag precis vad du pratar om,jag är noga med att berätta allt jag hör och ser till både lärare och fritidspedagoger och förväntar mig feedback om hur de arbetar med det som händer.Annars anser jag att skolan inte tar det ansvar de ska.
Åh känner precis igen mig! Har en son som börjat förskoleklass å en som nu börjat 2::an.
Min äldsta hade det jätte jobbigt i 1:an å det var/ är många stökiga barn som stör dom andra. Mitt råd är att gå och hälsa på en dag och se hur det är och sen är det ju jätte bra att Ella vågar berätta för dig å det minsta du kan göra för henne då är att prata med fröken om hur Ella känner .
Kanske kan hon byta plats och sitta jämte någon som känns bättre.
Det kommer alltid finnas barn som stör / har tråkig attityd å man får fortsätta prata med sitt barn om att visa respekt för andra människor och fortsätta vara den hen är.
Stor kram
Hej. Har inget tips eller så men känner så igen mig på din beskrivning. Min son går i förskoleklass och jag hatar att inte ha koll och ingen att fråga¡ känns som läraren är så upptagen att man inte hinner fria något. Är livrädd att min son ska vara ensam på rasten och ingen att leka med. Usch
Det låter som att barnet som beter sig illa behöver stöd och hjälp. Jag brukar tänka att alla barn gör så gott de kan och barnet du pratar om verkar ha det svårt. Det är ju sällan barn vill göra andra illa men det blir så ändå för de vet inte hur de ska göra. Bättre att lyfta det bekymmersamma beteendet med pedagogerna än att ”prata förstånd med hen” även om jag fattar att det är det en vill göra som förälder när ens barn blir utsatt.
åh fy vad jobbigt. Skönt att din dotter säger till dig iallafall och hoppas den flickan som är ”dum” får sig en tillsättning av läraren och lägger ner. Kram
Jag har idag stora skolbarn högstadiet o gymnasium, och det blir lättare när barnen mognat in i skolans värld, de växer med uppgiften och de lär sig ta ansvar både för sig själva och för sitt uppförande i skolan. Jag har alltid haft den ambitionen att låta skolan sköta sin uppgift, det som lärarna är proffs på undervisa och utbilda våra barn. störiga och stökiga elever finns i alla klasser och det är skolans uppgift att se till att de eleverna anpassar sig till skolan tillsammans med deras föräldrar. Ge sig på andras barn är nog bland det sämsta man kan göra för det gynnar inte situationen eller ditt eget barn. När din dotter mognat in i skolans värld kommer hon att hitta strategier som gör att hon kan koncentrera sig fast det är stökigt, det finns inte mycket andra alternativ eftersom det aldrig kan bli total harmoni i en klass. Lycka till.
Förstår precis din känsla min son har också börjat i ettan. Sån stor skillnad från förskola till skola.Sån ordning och allt är så strukturerat i förskolan till skillnad från skolan där det är kaos… Tycker du ska ta upp det där med fröknarna/pedagogerna direkt och hjälper inte det ta upp det med rektorn. Det där är inte ok beteende. Självklart ska din dotter kunna få sitta i lugn och ro och läsa.
Prata med läraren om eleven som stör och är taskig mot de andra eleverna. Bäst att ta tag i det på en gång. Kom också ihåg att din Ellah växer med sin uppgift och bara det blir lugnt för henne kommer resten att rulla på. Jag tycker att utvecklingssamtalen på skolan en gång i terminen var bra för att hänga med och följa upp och även planera framåt. Jag minns också att skolsköterskan på barnens skola var superbra och hon tog tag i saker när det var något knas. Sedan är det ju bra att prata med läraren och kanske fler föräldrar påpekar samma sak? Det har även hänt att jag vänt mig till rektorn. Skolan är bra och oftast går det att prata med personalen – kommunikation är a och o. Du är en så fin och bra mamma som verkligen ser inte bara ditt barn utan också andras! Bra att du sa till när du såg det som inte var okej när ingen lärare eller annan personal var i närheten. Det är bra när föräldrar och vuxna reagerar och inte minst agerar i skolans värld – inte bara går förbi och blundar!
Mitt råd är att prata med pedagogerna om din oro. Det kan lugna och trygga dig. Jobbar som lärare och möter föräldrar varje dag och har nu egna barn. Kan båda sidorna. Kommunikation är a och o. Fortsätta att peppa Ellah och finnas till för henne. Sedan är barn olika. Vi måste fortsätta att jobba mot samma mål föräldrar och lärare. Politiker ge skolan mer resurser, satsa. Det är våra barn och vår framtid. Stort att börja skolan och låter som din tjej är en riktig skoltjej, skönt och heja det!!
Jag tror att din känsla är otroligt vanlig som förälder. Jag arbetar som grundskollärare men var förskollärare innan och kände samma känsla när jag bytte jobb från förskolan till skolan. Det är ett stort steg och de är inte så bevakade som innan, på gott och ont. Men att en person är ensam på 25 är väldigt ovanligt. Ofta finns det fritidspedagoger, förskollärare och barnskötare i skolan också. Men tänk alltid att du är ditt barns företrädare och maila eller ring läraren. Vi ser mycket men såklart inte allt så uppskattar när ni ger oss kunskap och information.
Hoppas att det kommer kännas bättre! ?
Kram