Therese Wickman

Vart ska jag börja? Den här veckan har kanske inte vart en vecka som man önskat sig.!

I måndags begravdes Farmor och det var en riktig tung och känslosam dag. <3

I Torsdag efter att jag lämnat av barnen på förskolan började jag få ont i magen, på högra sidan. Jag ignorerade det och fortsatte att jobba med mässan. Mot 11 tiden hade smärtan blivit så illa att jag omöjligt kunde ignorerar det längre utan gick raka vägen över gatan till vårdcentralen. Tur det där att vårdcentralen ligger ett stenkast bort, annars kan det vara en himla lång väntetid 😉

Efter noga undersökning blev jag skickad med remiss till akuten och där fick jag ligga hela Torsdagen. Ni vet ju vilken tid sånt där tar?  Efter undersökningar så kunde som se på ultraljudet att det var vätska kring blindtarmen så jag fick en tid tillbaka att komma tillbaka för operation på Fredag morgon.

Även om en blindtarmsoperation är hyfsad enkelt så kan jag lova dig att jag kände mig väldigt ,väldigt liten och ensam när jag låg där i sjukhussängen, nytvättad inför operation. Jag kände hur gråten var i halsen och hur ögonen fylldes men jag svalde och svalde för att inte släppa fram det. Där och då tycker jag inte alls om att vara ensam och jag hade gjort vad som helst för att kunna haft Emil vid min sida som stöd, trygghet och tröst! Jag tycker det är så himla obehagligt att bli sövd.  Fler som tycker? Är livrädd att något ska gå fel och att jag inte får se barnen igen. Ryser av bara tanken! Innan man fick barn så brydde man sig inte så mycket om, tänk om. Men efter jag fick barn är jag rädd fröö att flyga, rädd för att sövas, rädd för att åka båt, ja det mesta skrämmer mig lite extra sedan som föddes. Livet blir så mycket mer betydelsefullt <3

Operationen gick bra och det visade sig trots allt att det inte var blindtarmen.  Smärtan och vätskan i magen hade kommit från en cysta som tydligen suttit på äggstocken och gått sönder så hela min buk var full av blod. Skönt att dom hittade orsaken och nu är både blodet och blindtarmen borta. Dom passade på att ta den när dom ändå var inne i magen, mycket pågrund av min blodsjukdom ITP. 

Helgen har gått åt att vila, vila och vila och känna mig bitter över att inte kunna njuta av vädret, vara ifrån Emil vara ifrån barnen och bara känt mig ensam och ledsen.  

Ni vet känslan av att verkligen tycka synd om sig själv, känslan av att man är värd en liter glass , massvis av choklad och gråta till en sorglig film. Lite så har min helg sett ut 😉 Taget direkt från en komedifilm!

En vän sade till mig här om dagen. Herregud Therese vad du får vara med om mycket saker i dit liv. Du har klarat av att uppfostra två barn helt ensam, du har kämpat dig igenom det mesta som ensamstående, du blev nyss drogad på krogen, blivit totalt hjärtekrossad i tidigare relation, du har förlorat din plastfarfar, din mormor, din platsmorfar och din farmor under 6 månader, du har åkt in och ut på sjukhus under det sista året, förlorat en av dina bästa vänner och mycket annat (för privat) och ändå orkar du vara så himla glad och positiv?

Det är nog det, jag väljer att bli extra ödmjuk mot livet. Jag älskar lite mer, jag känner allt och lite till, jag väljer att vara oerhört spontan, jag väljer att våga satsa på mina drömmar och mål, jag väljer att våga kasta mig ut, jag väljer att bli sårad i jakten på lyckan,  jag väljer att se livet från den ljusa sidan istället för att se enbart det negativa (även om jag kan ha mina deppdagar),  jag planerat inte för framtiden utan lever här och nu. Jag väljer att vara tacksam åt det vackra jag har i livet och väljer att aldrig ta någon eller något för givet. Jag ger kärlek, och älskar som om det inte fanns en morgondag <3 

Lova mig att vara rädda om varandra? Säg hellre att du älskar den du ömt håller av en gång för mycket en alldeles för sällan <3

Puss och Kram och tusen tack för ert stöd under den här helgen <3