Godkväll allihopa.
Första dagen på jullovet & efter en lugn morgon på hemmaplan åkte vi hem till min Mamma som skulle passa Matheus & Kidh för ett par timmar medan jag & Ellah tog en vända på stan för att fixa det sista inför jul. Alla klappar är färdighandlade & inslagna, men behövde b.l.a köpa nya kläder till Ellah att bära på Julafton.
Var skönt att få en stund bara vi två, en god lunch på stan & lite tjejprat. Kände att jag behvöde det efter gårdagen. Jag vet att man inte alltid kan räcka till & jag vet med mig att föräldrar som även lever i par har svårt att få ihop dagarna i bland. Men det kändes otroligt jobbigt igår, då jag vet hur länge Ellah längtat efter detta. Hon skulle ha sista ridlektionen för terminen, dom skulle leka & önska varandra God Jul & säga hejdå då gruppen till nästa termin ska delas upp på olika dagar.
Men det körde ihop sig, alla tänkbara eventuella barnvakter till Matheus var upptagna & tidigare i höstas har vi löst det så bra att mina föräldrar turats om att komma varannan fredag för att hjälpa till med grabbarna så jag kunnat åka iväg med Ellah i stallet eller så har deras pappa tagit henne. Har provat ett par gånger att åka med alla tre barn & det går verkligen inte med lilleman. Är en säkerhetsfråga att ha med honom till stallet när man ska hjälpa till med hästar, även om han sitter fastspänd i vagnen. Han tröttnar, skriker rätt ut inne i ridhuset & jag har svårt att vara delaktig i Ellah, vilket jag vill kunna vara under hennes tid.
Denna fredag kunde ingen, inte hennes Pappa heller & jag behövde berätta för henne när hon kom hem från skolan att vi tyvärr inte kunde åka till Stallet. Hon blev så ledsen, började gråta & det gjorde så innerligt ont i mig. Dessa stunder känner jag mig så otillräcklig & jag känner sådan orättvisa att Ellah ska behöva lida i en sådan situation för att jag är ensam.
Även om hon var enormt ledsen så förstod hon situationen, men klart hon måste få känna sig besviken ändå..
Hela gårdagen var kaos & känslorna var utanpå kroppen flera gånger. Tror jag bröt ihop 3 gånger . Men efter lite tårar brukar det kännas bättre, men igår tog Matheus alla mina krafter. Vissa dagar undrar jag vad som flugit i honom.
Skulle någon filma vad som sker här hemma dessa dagar skulle ni tro att det är taget från en komedi. På bara några minuter kan han dra ut skåp fulla med saker, enbart för att stöka ner, inte för att leka eller för att titta på sakerna, man kan verkligen se hur han går all in för att skapa så mycket kaos han kan på kortast tid. Springer vidare till nästa sak, öppnar kylskåpet, drar ut flaskor, öppnar heller ut på golvet, smetar på skåp & allt detta händer när jag är närheten, när jag vänder ryggen till eller smiter på toa. I en sista ansträning efter en minst sagt energitagande förmiddag tappar jag upp ett bad, han älskar nämligen att bada. Vänder mig om för att ta fram en handduk att använda efter badet. Vad ha ungen hunnit gjort? Slängt ner massa kläder, kläder vi skulle ha på oss efteråt rätt ner i badvattnet.
Kan tänka mig att det kan vara lätt att skratta åt dessa saker när man läser. Men vissa dagar vet jag på riktigt inte vad jag ska ta mig åt. Jag känner mig handfallen & jag vet inte hur jag överleva vissa dagar.
Det är inte bara att han är snabb som en vessla & hittar på bus hela tiden, utan han klänger i benen, vägrar sitta still när vi ska äta, står i stolen, gallskriker, säger jag nej eller aj aj till något tar han allt i sin närhet & kastar i golvet. Vet inte hur mycket glas, porslin & annat han haft sönder. Känner för första gången att jag inte har kontroll & det är en otäck känsla..
Har ändå uppfostrat två barn sedan innan & jobbat inom förskola i över 10 år, men detta är helt nytt för mig & det känns jobbigt att öppna upp & berätta för er. Känns skamligt på något vis?
Vissa dagar är bättre än andra, vissa dagar suger jag in allt av den energi han ger för att orka med dessa dagar, utbrott & nyfikenhet.
Ni som har HNB barn, kan ni ge tips & råd? Jag har läst i en grupp för föräldrar till HNB att det bara handlar om att överleva, men jag känner att det måste finnas andra alternativ?
Vill inget hellre än att ha en fungerade vardag där vi i allefall kan sitta en måltid utan gap & skrik, klättrande upp på bordet & panikskrik över att behöva sitta i sin stol….
Liten kille som tagit sin stol & klättrat upp på diskbänken, detta under den korta tid det tog för mig att hämta en blöja.. Kan ni då förstå hur snabb han är 😀
Nu ikväll har dom stora barnen har somnat här i soffan för flera timmar sedan. Vi kollade på en film & båda slocknade halvvägs in.
Nu är det dags att säga Godnatt.
Sov gott!
Puss & kram
Barnsäkra alla skåp och lådor, även kyl och frys (Finns speciella till dom) även skåp och lådor i vardagsrum och badrum. Blir mycket mindre plockande för oss föräldrar.
Utevistelse många timmar per dag, för oss har det funkar bäst att antingen vara på gården eller gå till samma lekpark varje gång. Minskar nya intryck vilket har gjort det lättare för vår lilla.
Jag har märk att vårt barn behöver mycket närhet men inte har tid att tanka närhet på dagarna, så här kör vi samsovning så vi kan tanka närhet på natten. Nu är våran fem och vaknar oftast bara en gång per natt. Men när hon var i Matteus ålder var det mellan 10-20 gånger per natt så då var det också skönt att slippa springa. Vet att du vill sova i separat säng, men dom få gånger hon sovit i sin säng så är dagen jobbigare.
Minska på antalet leksaker, det har gjort att våran börjat leka bättre istället för att röja. Ungefär som att när det var för mycket olika så visste hon inte vad hon skulle välja och bara rev ur allt.
Matheus sover med mig & har alltid gjort. Att vara ute i en park flera timmar om dagen fungerar inte riktigt i praktiken med 2 till barn & middag som ska lagas, köras till aktiviteter mm men oavsett hur länge vi varit ute eller hur mycket han blivit aktiverad så är det ingen skillnad ?
En av mina söner (idag vuxen) påminde väldigt mycket om din pojke som barn. Han var hyperaktiv och överallt på samma gång. Hemma plockade jag bort väldigt mycket, dels för att han inte skulle skada sig själv eller ha sönder allt för mycket. Men främst för att minska intrycken för honom. Vi hade också ganska få leksaker framme. Vi hade heller aldrig på teven när han var vaken till exempel, också det för att minska intrycken. Däremot vistades vi väldigt mycket ute, tidiga morgnar speciellt, då han vaknade timmar före sina syskon. Och för att de skulle få sova ostört valde jag att gå ut med min pojke. Dina stora barn är ju stora nu att de kan väl vara ensamma kortare stunder om du går ut med Matheus. I vissa situationer hade jag min pojke i en bärstol på ryggen, det kanske kan funka i stallet? Att ta med min son i en affär var en mardröm, så till 99 procent löste vi det på annat vis. Samma rutiner varje dag, varje vecka, året om, inga platser med mycket folk, hög musik etc. Försökte också utesluta socker i hans kost, då jag märkte att han blev än mer speedad av socker. När han var 4 år fick han diagnosen mycket svår ADHD, när han var 11 år gick jag med på medicinering, det hade läkaren på habiliteringen propsat på under flera år. Första dagen med medicin, jag minns det så väl, han kom hem från skolan, åt mellanmål vid köksbordet sakta och lugnt och satt sedan kvar på stolen i en kvart. Det hade aldrig någonsin hänt. Innan hade han slafsat i sig måltiderna och rusat upp och fortsätt riva huset. (Jag barnsäkrade också alla lådor, skåp och kyl och frys) En tid senare uttryckte han själv att han mådde mycket bättre, att han hade lättare att fokusera och koncentrera sig på det han höll på med. Medicinens förtjänst. Som jag hade vägrat i många år. Men under hans uppväxt, ja jösses, jag skulle kunna skriva en hel bok om allt han gjort, alla upptåg och tokigheter som många gånger ledde till dråpliga och riktigt jobbiga situationer. Men mitt i allt detta jobbiga har han alltid varit en mycket varm och kramgo kille och är fortfarande! ❤
Förstår dina känslor. Vårt första barn var/är som Matheus och jag förstår precis allt du skriver. Det är jobbigt att det är svårt att få omgivningen att förstå. Så fort en säger något så får en ”jag vet, min lilla gör precis så…blanka” men man vet att ens egna barn är 100 gånger värre och ibland känns det som att det inte går att överleva?! Men det gör det ju! Eftersom det var vårt första barn så trodde vi att det var oss det var fel på, alla andra klarade det ändå bättre. Vi trodde vi överdrev osv. Och sen när han började vakna var 20:e minut HELA nätterna bröt vi (äntligen) ihop båda två och sökte hjälp till psykolog på BVC. Då började vi nog ändå fatta att vårat barn var lite ”mer” än andra. Och vi började uppskatta det. Han gjorde allt först av alla, gick, pratade, förstod, lärde sig massa olika språk, byggde avancerade grejer med Lego, ja du fattar. Men som vi kämpat…när vi fick vårt andra barn för 10 månader fattade vi!! Äntligen fick vi ett ”normalt” barn med normal energinivå och vi förstod glädjen med att ha ett litet barn. Nu är han 5 år och har fortfarande mycket energi…väldigt mycket! Men han är fantastisk på exakt alla sätt, klok, omtänksam och underbar! Det blir lättare…jag kan inte förstå hur du klarar av det själv, och med två barn innan med! Du är fantastisk! Fortsätt prata om det! Alla vet att du älskar ditt barn men det är okej att tycka att det är jävligt jobbigt!
Vet inte hur det är att har ett barn med HNB, men lever med barn som har ADHD. Känslan av att inte räcka till är jag bekant med.
Det enda som jag kan råda till är: gör vad som känns bra för er. Och ta hjälp av barnvakt (om du kan) för att få till lite egentid med de andra barnen. Och förhoppningsvis så blir det lugnare allt eftersom de växer.
Du klarar detta, ge inte upp! Och ibland är ett glas vin och ett pityparty för sig själv, det som behövs för att klara nästa dag??
Kan inte sätta mig in i din situation då inget av mina barn varit HNB, men jag har tre barn också där den äldsta är 6 år och dom små är 2 och 6 månader, så känslan av att inte räcka till finns här också :/
En tanke bara, du har inte funderat på att vända dig till kommunen/soc om att få hjälp att hitta en stödfamilj som skulle kunna avlasta dig typ en helg i månaden? Matheus kan få full uppmärksamhet där och du kan koppla av och ge tid för dina stora barn?
Stor kram ❤️
Har en pojke som varit exakt så som du beskriver Matheus.
Det ända som funkat för oss är tydliga rutiner, samt utevistelse varje kväll mellan middag och kvällsmat. Bäst är en inhägnad dagisgård där han kunnat springa och klättra bort den där överloppsenergin, det resulterade i lugnare stunder hemma samt snabba läggningar och 0 uppvak på natten.
Har en 5båring som just nu är under utredning vi har haft detta kaos sen han började röra sig själv. Är överallt och ingenstans aldrig en lugn stund. Ibland orkar man inte som föräldrar så då låter jag han hålla på till en viss gräns. Vår son får även utbrott utbrott som inte går att avleda och inte når att läsa av innan dom kommer. Nu har jag tur att leva med hans pappa så vi kan delas så en får vila sig lite. Men känner ofta att storebror på 8 år kommer i skymundan och de är nästan de som är värst av allt. ☹️
Gör det som funkar, släpp alla måsten och bilder av hur barn ”brukar” bete sig. Vet inte hur många gånger mat har intagits springandes/vid paddan/utomhus och han fick alltid följa med in på toaletten, kunde inte lämnas själv en sekund. Lågaffektivt bemötande, fick röra alla saker under övervakning (annars fattade han direkt om nått va speciellt och kunde inte motstå), typ aldrig nej om det inte va verkligen viktigt (ordet stopp blev för oss på det sättet otroligt effektivt). Och framförallt, va ute extremt mycket och fick ur all energi, det är ju som att sätta ett vilt djur i bur annars 🙂 stor kram! Snart är de bra dagarna bättre än de dåluga!
Tycker ändå det blir svårt då jag har två andra barn att se efter. En lugn stund vid middagsbordet hade varit en dröm ?
Jag förstår att du vill vara med i stallet men om det inte fungerar vid enstaka tillfälle – vad hindrar att du skjutsar dit och hämtar efter ridningen? Det brukar finnas personal, stalltjejer och andra föräldrar som kan hjälpa till. Istället för att inte få rida alls. Tänker hur många barn jag har hjälpt genom åren som inte haft föräldrarna med.
Stallet ligger 30 min härifrån & jag vill finnas där om.något händer. Dom har inga stalltjejer som hjälper till att klä på hästarna utan det är barnen med föräldrarnas ansvar. Skulle inte kännas bra i magen varken för mig eller Ellah att lämna henne själv på ridningen.. ?
Jag skulle be en annan förälder om hjälp om barnet inte klarar av att sadla mm själv om inte personaler kan glra det. Sedan behöver ni ju inte vara i stallet eller ridhuset med ett ljudligt småbarn utan vänta där ni inte stör och då kunna finnas till hands. Ridskola är den säkraste miljön att vistas i med häst.
Jag har haft 5 normalbusiga barn så kan tyvärr inte sätta mig in i situation. Men mina barn har alltid varit lugnare efter att ha varit ut och leka. Ingen lekpark eller så, bara ut på gården och springa runt, plocka pinnar, skrika osv.
Har du prövat det då han är som värst? Kostar inget att pröva ?
Önskar dig kämparkraft!
Sätt spärrar på alla skåp,IKEA har som lätta att montera.Prova vanlig köksstol vid matbordet, han når väl upp om han sitter på knä och äter.
Du gör det bra. Vi har haft det likadant här hemma. Fick svaret att det brukar bli bättre vid 8 års ålder. Va?? Skulle jag stå ut så länge? Idag är han 8, snart 9 och lugnet har faktiskt infunnit sig.
Tips jag kan minnas. Barnsäkra allt. Ikeas lås högt så de andra barnen nådde men inte liten. Ställ undan fina prydnader. Levde med plast och annat oförstörbara i flera år. Där räddade ikea mig mycket då jag älskat ljuslyktor, de hade mycket i metall, inget glas :).
Det var mycket man fick tänka om, man valde sina fighter.
Roligt att folk säger att man ska trötta ut dem, men dom blir ju ALDRIG trötta.
Lycka till fina du. Det blir bättre… om massor av år.
Kämpa! Du kan inte få någon hjälp via bvc? Hade en bekant som också bitvis kände sig utan kontroll och hjälplös när han blev 2 barnspappa och äldsta dottern hade väldigt svårt för sin lillebror. Men han fick träffa någon att prata med via bvc och kände sig väldigt hjälpt med tips och trix.
Annars känner jag själv igen, bit ihop och kämpa. Styrkekram
Att säga att Therese ska kämpa är nog inget bra råd att ge! Tror utan att känna Therese att hon aldrig ger upp.
Kan du inte vända dig till kommunen som kanske skulle kunna erbjuda ngn slags avlastning åtminstone några timmar i veckan i form av barnpassning.
Är det inte ngn i trakterna runt Örebro som skulle kunna hjälpa henne?!?!?!