God kväll vännen. Har du haft en fin dag?
I går kväll var jag så himla ledsen. Matheus vaknade upp för tredje gången under kvällen & bara skrek & kunde inte somna om. Slutade med att jag inte orkade försöka få han att somna om igen så han fick komma upp till mig i soffan en stund innan han självmant somnade om bredvid mig. . I flera dagar har jag känt en enormt stark känsla om att vara otillräcklig. Känns som om lilla jag inte räcker till & jag sliter mina hår gråa ibland & det enda mina dagar går ut på är att försöka se till så hemmet inte fallerar, ta mig ork till att laga mat, ta hand om barnen & försöka göra mitt bästa , få arbetet att gå runt ,samt allt annat som ingår i livet, ni vet handla, tvätta, tandläkarbesök, , aktiviteter mm
Jag upplevde den här känslan då & då redan när jag & C bodde ihop i och med att jag upplevde att jag tog det största ansvaret för mycket, men absolut inte på detta ångestfyllda stadie.
Vet inte hur jag ska förklara mina känslor för att andra ska förstå. Jag själv skräms åt mina egna känslor & jag känner mig som en extrem dålig mamma just nu. Jag brukar vara pedagogisk, prata, skratta med barnen, hitta på bus & se dom. Men just nu känns det som om jag bara går runt & har världens kortaste stubin, noll tålamod & jag hör hur jag låter. Vem skulle vilja vara omkring mig nu?
Vill hitta tillbaka till min största lycka i livet, att vara mamma & njuta av det, det som jag just nu mestadels tycker är jobbigt.
Att jag ens öppnar & berättar om mina känslor kring detta är jobbigt, för vem vill erkänna att man inte känner igen sig i sin mammaroll längre? Men kanske finns det någon som upplevt samma sak & kan sträcka ut en hand? någon som gått igenom samma känslor & som kan relatera?
Vet inte om det är den enorma tröttheten jag upplever som får mig att känna känslor som jag tidigare aldrig känt, eller om saker som hänt kommit i kapp eller va f-n det är som hänt. Men idag var iallafall en bra dag. Idag var en ljus dag & jag kan lägga mig med gott samvete & varm i kroppen ❤
Tog en mysig morgon med Matheus, utan stress & han hade en fin morgon, inte vidare missnöjd utan vi kunde skratta & busa tillsammans. Jobbade sedan ett par timmar & mötte sedan Linn på stan för en lunch. tänk så mycket energi jag fylldes med bara under en lunch.
På eftermiddagen hade Matheus ljusfest på hans Förskola. Han visade upp sin ljuslykta han själv hade målat som sedan fick följa med oss hem & vi blev bjudna på Popcorn & gick tipspromenad.
Väl hemma igen blev det matlagning, handling, nattning & sen när lilleman sov tog jag en stund med dom stora barnen i soffan för att se ett par avsnitt från gamla julkalendern.
Håller tummarna att Matheus har en bättre kväll i kväll & att jag hinner få ladda mina batterier med en stund egen stund & en film.
Tack för att du finns & som ni märkt så är jag är på ett ganska jobbigt stadie i livet just nu, &som jag väljer att dela med er i stället för att hålla allt inom mig & låtsas som ingenting, hoppas ni har överseende med det & inte bara ser detta som ”gnäll” utan se till vad det faktiskt är……
Puss & kram
Jag tror som många andra, att du är på väg mot en utmattning. Se till att få en tid hos VC snarast. Ta hand om dig, annars kan du inte ta hand om barnen. Jag har själv varit där.
Jag tror som många andra, att du är på väg mot en utmattning. Se till att få en tid hos VC snarast. Ta hand om dig
Känner igen mig.. mestadels stör jag mig på barnens pappas slappa sätt o inställning vilket gör mig stingslig och lättirriterad (mot allt o all, även barnen) Försöker fokusera på stunden.. mediterar och ger mig tid att vara.. och förlåter mig själv om o om igen.. ❤️
Jag undrar om han är trygg med sin pappa? Behandlar pappan honom bra, vet du det? Ett tips kan vara att försöka notera när han känner sig extra kinkig eller rädd. Kan det vara efter han spenderat tid ihop med sin pappa?
Du ska inte känna dig otillräcklig! Du gör ett hästjobb och mer därtill. Du verkar vara en fantastiskt kärleksfull och närvarande mamma.
Förstår precis. Och det är en hemsk känsla. Googla utmattningssyndrom. Ring vc och be om att få träffa en läkare. Ta hand om dig?
Fina du! Vill bara krama dig. För det första, du är INTE ensam. Jag har känt som du i perioder. Man har känt sig otillräcklig, som att man inte gör annat än att tjata, gnälla osv.
Var inte för hård mot dig själv. Sänk kraven, acceptera att det kommer vara så en period, du gör det du orkar utifrån din ork för tillfället och be om hjälp av vänner och familj vid behov ❣
Skickar massor med kärlek och kramar.
Åh, ta hand om dig. Jag känner sååå väl igen känslorna och tröttheten.
Sök hjälp! Jag försökte länge ”klara mig” men tillslut sa hela kroppen ifrån på många olika sätt. Det ena obehagligare än det andra. Blev rädd för mig själv tillslut. Jag är verkligen ingen läkare men det låter verkligen som depperisson eller stress. (Mitt var ”akut stressreaktion”)
Låter som utbrändhet mer och mer. Jag lider med dig. För det är tufft och inte lätt att komma ut ur. Så gör allt i din makt att inte känna skuldkänslor el krav på dig själv. Det tog några år för mig och förstå och inte alltid än idag att bara skaka av dom känslorna. Men lär du dig det mer och mer så kommer du snabbare tillbaka. För de där kraven snor också energi och skapar mer stress.
Kram
Vi alla känner oss opedagogiska och dåligt tålamod i bland. Orken tryter, tröttheten är stor och stressen större. Ge dig själv lite andrum. Tror barnen förstår och du går både igenom en otroligt tuff tid just nu, samtidigt har du en liten kille som inte alltid sover bra på det.. Du ska se att allt vänder och du snart är tillbaka i din mammaroll som du brukar vara. Pedagogisk, lekfull och full av energi. När livet är tufft så märker man ju det självklart i sig själv med. Styrkekramar
Jag vet hur du känner dig, jag känner mig exakt likadan. Dock är mina barn 7 och 3 är. Samt tvillingar på snart 4 månader. Är ofta själv med alla, man känner bara blä! Mina barn säger själva att dem inte känner igen mig.
Kolla upp lite labprover, bl.a ferritin o sköldkörtelvärden, B12-vitamin kan också vara värt att kolla upp efter som alla dessa kan bidra till trötthet o irritation som för mig. Värt att kolla upp. Hälsningar från en annan HNB-morsa!
Kanske din mamma eller pappa kan avlasta dig ibland? Över en natt eller iaf sköta hämtningen av barnen å ha en mysig em med dem så du får lite mer tid för dig själv att andas ikapp. Livet ensam med små är hetsigt som bara den men på något vis får man ihop dagarna ändå. Allt behöver inte vara perfekt utan hitta balansen att leva i nuet med barnen och nästa stund låta hemmet glänsa. Man kan inte göra allt samtidigt fastän man önskar både perfekt hem och fullt fokus på aktiv lek med barnen samtidigt. Kram på dig och fortsätt med de goda jobb du gör
Så kände jag också ofta när barnen var små, började fundera på om jag allvarligt var deppad för jag kände ingen glädje, det gick över när barnen växte och allt känns mästrade nu när dem är 3 och 5 år, så förhoppningsvis är det samma för dig, det blir bättre med tiden, när lillen växer och du får mer tid för dog själv <3
Har skickat ett DM till dig på insta läsa gärna det❤️❤️❤️
Separerade för två år sen, har barnen varannan vecka så jag får såklart återhämtning. Men ändå känner jag mig som en dålig mamma med kort tålamod veckan jag har dem. Har fått en hel del ångest sen jag lämnade pappan och ett dåligt samvete för att jag valde bort kärnfamiljen. Många mörka dagar men också ljusa. Det är en kamp och många gånger känner jag mig olycklig. Jag är så imponerad av dug som har barnen så mycket själv ??
Separerade för två år sen, har barnen varannan vecka så jag får såklart återhämtning. Men ändå känner jag mig som en dålig mamma med kort tålamod veckan jag har dem. Har fått en hel del ångest sen jag lämnade pappan och ett dåligt samvete för att jag valde bort kärnfamiljen. Många mörka dagar men också ljusa. Det är en kamp och många gånger känner jag mig olycklig. Jag är så imponerad av dug som har barnen så mycket själv ??
Fina du, du sätter ord på exakt så som jag känner just nu. Jag bara lever, finns till och försöker göra mitt bästa, alltid. Känner mig som en hemsk mamma stundvis men man är ju bara människa ❤
Tillsammans är vi starka. Det är skönt att du visar upp detta oxå. Så otroligt skönt att läsa när man själv känner precis likadant.
Kram ❤
Så mycket igenkänning ❤️