Therese Wickman

Hej fina du & Hej regniga Söndag!

Känner att jag som smått börjar ta mig upp på banan igen. Känner mig fortfarande väldigt nere, tankarna snurrar, ångesten trycker på men jag börjar ändå få tillbaka lite ork.

I över en veckas tid har jag inte gjort mer än vad ork eller glädjen orkat med. Obehaglig känsla, jag som brukar vara så full av liv har inte gjort många knop alls. Knappt så jag orkat vara mamma & även om barnen inte lidit över det så har jag gett mig själv mer dåligt samvete än vad jag kanske behövt. Men när man annars mår som bäst runt omkring barnen, när det är dom som gett mig ork så var jag inte van att känna att jag helst av allt skulle vilja vara själv, helst en hel vecka & bara få sova, gråta & slippa alla måsten för en stund & få chansen att bryta ihop utan allt ansvar på mina axlar…

Jag kommer inte skriva så mycket mer om situationen här inne.. Jag öppnade upp mig en gång på min Live på Instagram & berättade om en del saker som hänt & varför jag skulle vara tryggast i att få ensam vårdnad. Men sen dess haglar det in frågor varje dag, det förväntas att jag berättar mer, helst i detalj, det förväntas att jag ska säga när & hur mycket eller lite C är med sin son , att jag ska hålla er uppdaterade när han är med honom så man vet om det är gamla eller nya bilder han lägger upp på sin instagram & det förväntas att jag uppdaterar om det hela tiden & jag känner att det gått för långt. Det är fortfarande privat även om jag tog modet till mig att berätta en liten del för att stötta andra i liknande situationer & själv få berätta varför jag mår som jag mår, & dom flesta utav er förstår, ni har gett kärlek , stöd & visat att ni finns där när jag fallit ihop, men den där procenten som skriver till mig dygnet runt som förmodligen älskar rykten mer än vad dom värnar om oss inblandade . Jag känner bara att jag inte orkar med det just nu..

Ni som hängt med i detta vet orsaken till att jag skulle vara tryggast i att ha ensam vårdnad över Matheus & att ensam vårdnad inte betyder att C inte skulle träffa sin son. Oavsett saker som hänt, oavsett oförlåtliga saker C gjort så önskar jag ju inget hellre att han ska ta sig i kragen, söka hjälp & i framtiden kunna prioretera bättre för att vara en närvarande Pappa för sin son. Kanske kommer han bli det kanske kommer han inte bli det, men oavsett så kommer Matheus välmående alltid komma först..

Kanske är det enkelt att se det svart eller vitt utifrån? Men för oss inblandande är det inte lika enkelt & även om det enda rätta för alla inblandande var att jag lämnade honom så betyder det ju inte att alla känslor är borta eller att dom bra dagarna aldrig existerade?

Jag försvarar absolut inte saker C gjort, absolut inte men att han ska behöva ta mail efter mail där det förekommer hot & påståenden om att han misshandlar sin son dagligen är ju inte heller rätt?

Känner bara att jag behöver få distans från allt & jag hoppas ni respekterar det?

Till alla er som skickat mail, Dm & sms för att visa att ni finns här i dessa stunder. Tack, på riktigt, vad skulle jag gjort utan er kärlek & stöd.

Puss & kram