Therese Wickman

Hur kommer det sig att vi kvinnor som ska stötta varandra ofta är dom som är mest elakaste mot andra kvinnor?

Pekpinnar hur man ska vara, hur man ska känna & hur man ska agera. Varför inte acceptera & förstå att alla är olika & så länge det inte påverkar dig så låt andra tycka, tänka & vara precis som dom vill!??

Det som är rätt för mig kan vara fel för någon annan & tvärtom. Något som kan vara helt ljuvligt & underbart kan vara rena rama motsatsen för mig eller tvärtom!

Jag vet att jag inte ska ta åt mig, men jag kan ändå inte låta bli att bli ledsen!

Fick efter mitt öppna & känslosamma inlägg igår en kommentar från ett ”troll”. & det lydde såhär..

Mycket klagomål på dig och din graviditet sen den blev offentlig. Livets dagar är inte alltid på topp tyvärr. Var lite positiv så brukar saker o ting kännas enklare om inte annat så är det trevligare att vara i din omgivning. Sluta dramatisera!

För det första så vill jag vara ärlig mot mig själv & mina känslor & framförallt mot er. Jag vill inte utrycka en lycka & rosa skimmer när det inte ser ut så i verkligheten? Tycker det finns allt för många bloggar som målar upp livet som himmelskt och det gör att dom flesta frågar sig själv om dom aldrig har dåliga dagar eller problem som kan får dom ur balans då & då? Det är väl bara mänskligt, eller?

Ni mån tro jag önskat, många gånger att jag kände det där rosa skimret när jag varit gravid. Det där skimret som man upplever att alla pratar om.. Den där lyckan man ska känna!

När jag väntade Ellah så hade jag föreställt mig hur lycklig jag skulle känna mig. Alla pratar om hur man glänser & hur bra man mår som gravid. Jag mådde allt annat än bra. Jag mådde illa & kräktes, jag mådde extremt dåligt över att se hur mycket min kropp förändrades ( 36 kg plus) & jag hade smärtor som höll mig vaken på nätterna. Samtidigt hade jag vänner som också väntade barn & som mådde så otroligt bra & jag kunde då & då känna avund varför inte jag fick den ”turen”..

Jag kände precis samma sak under min graviditet med Kidh & dom 9 långa månaderna kändes mer som ett ont måste för att få se mitt efterlängtade & älskade barn uppe på mitt bröst.

Många säger att en graviditet inte är en sjukdom, det må vara sant, men en graviditet kan göra dig sjuk..

Om jag upplevde mina tidigare graviditeter som ”jobbiga” så är det inte i närheten av den oro & frustration jag känner denna gång.  Och varför får man inte beklaga sig över en graviditet ? Skulle man vara mindre lycklig eller älska det kommande barnet mindre?  Varför har folk, framförallt kvinnorna själva så svårt att acceptera att alla graviditeter är olika och det som kan vara underbart kan vara djävulskt för en annan?

Jag söker inte någon form av bekräftelse utan berättar bara min upplevelse & vardag i denna graviditet. hade det varit annorlunda om jag talade om hur fantastiskt allting kändes & var, eller hade jag då varit för lycklig för att det skulle vara ok?

För visst upplevs det väl så många gånger i Sverige, speciellt hos kvinnorna att vi kan inte vara för bra eller för lyckliga, men vi kan inte heller beklaga oss? Man ska vara någonstans mitt i mellan, helst där man inte sticker ut på något vis?

Om du upplever att jag bara beklagar mig så råder jag dig att sluta läsa min blogg & kanske blir du mer ödmjuk om du hamnar i samma situation. Jag längtar inte mindre efter detta barn eller älskar det mindre även om jag just nu hatar denna situation.

Vet du hur frustrerande det är att inte ens kunna dammsuga utan att få smärtsamma sammandragningar som ger mig oro över att blödningarna ska starta igen eller att livmodertappen som mjuknat ska börja öppna sig & barnet föds för tidigt? Att jag har energi i huvudet & vill kunna ”leva” men att kroppen sätter stopp, redan nu tjugo veckor innan beräknad förlossning.  Hur frustrerande det är att  vissa dagar svimma bara jag kliver in i duschen, hjälper barnen att borsta tänderna eller försöker gå upp för trappen.

Hur mycket jag vill & önskar jag kunde fortsätta mitt jobb på förskolan, för att kunna få pengar att försörja familjen & slippa stressen över hur vi ska överleva dessa månader.

Vissa dagar mår kroppen bättre & dom dagarna försöker jag verkligen ta tillvara på & då är det lättare att vara positiv & se saker lite ljusare, men vissa dagar är mörkare, som igår.

Så snälla förlöjliga inte min graviditet, min oro eller mina smärtor & påstå jag dramatiserar.

Ge varandra mer kärlek i stället, stötta dina medmänniskor & känn empati för varandra.

Puss & kram