Hej vännen, ursäkta min frånvaro idag.!
Jag vet inte hur jag ska förklara det, men idag har jag haft en ganska förvirrande dag? Tappar lite fokus när jag inte har barnen att lägga mina tankar, tid, kärlek och energi på!
Som ni vet har jag börjat gått till psykolog och senast när jag var där blev det väldigt omtumlande då vi verkligen gräver i mitt huvud och det är så många stängda dörrar som öppnas, vilket gör att det är mycket känslor som kommer ut och jag känner mig oerhört naken och utlämnad.
Det är otroligt skrämmande och det bubblar upp en massa frågor och enorma känslor….
Det känns otäckt när man kan börja få svar till varför jag har så svårt att älska mig själv, hur jag tror mig aldrig vara bra nog, hur jag aldrig känner att jag duger och har så svårt när det kommer till tillit. Alla mina olika erfarenheter har sjävklart format mig, men många kommer betydligt längre tillbaka än vad jag först velat tro…
Så idag när barnen varit hos sin Pappa och jag har haft all tid i världen att tänka och känna så har det snurrat och jag har känt mig så otroligt nära till gråt hela dagen.? Länge sen jag kände mig så enormt förvirrad att jag bara hade velat haft en famn att krypa upp i, få känna att man inte går igenom detta själv…
Kan sakna känslan av någon som finns vid ens sida, håller upp en när det blåser och som kan öppna upp sin famn för stöttning och trygghet!
Ensam är inte alltid stark och en sådan här dag gör det sig extra påtagligt..
Jag är annars den som alltid är stark, kämpar för andra, stöttar, ger kärlek, tar hand om barnen, huset, företaget, och får livet att rulla på som det ska göra i en familj… Men som idag, när jag hade behövt att bli omhållen när jag bara kände för att gråta en skvätt eller när jag vill ha någon att prata med om allt som just nu händer inom mig? Då är ensam inte stark!
Ni som gått tilll psykolog och pratat? Mår ni första tiden lite sämre? Känner ni er skrämd av känslor som kommer upp och gör det er förvirrad!? Jag vet att jag behöver gräva inom mig för att bli hel från saker som hänt i livet, från svek som fått min självkänsla och tillit att rasa till botten, men just nu skrämmer samtalen mig då det är för mycket som bubblar upp till ytan… Blir det bättre? Jag vill tro att jag får en chans att läka inifrån och ut genom detta trots att det just nu känns tufft??
Nu ska jag slå på en film, och du, tack för att du finns!! <3
Hej Therese!
Jag vet precis hur du menar med dina känslor och tankar. Jag går själv i terapi och har gjort i många år i perioder.
Det jobbigaste för mig är att dels gå igenom ens liv och öppna dörrar som är så stängda och fastgjutna att man inte ens kan spränga upp dem och dels se saker man förträngt eller saker man inte vill se. Tvinga sig att både se och i mitt fall den svåraste biten att förstå och acceptera att saker och ting påverkar så otroligt mycket mer än vad man både vill och tror. Hur en situation eller tid som jag tar avstånd från och hela livet jobbat för att göra precis tvärtom har haft sån otrolig påverkan och som fortfarande påverkar mig och mitt liv!!
Det startar otroligt mycket tankar och känslor som är och som kommer vara jättejobbigt att ta sig genom men du kommer känna dig bättre på andra sidan. Även om det är så otroligt jobbigt och gör i vissa fall så obeskrivligt ont så tycker jag att det samtidigt är väldigt skönt att få svar på en del frågor men framför allt att få en förklaring på en massa saker om en själv. Den viktigaste biten i allt det här är att när du gör det så börjar du läka och börjar se saker och framför allt dig själv på nya sätt och lära dig själv hur du ska se på dig själv och hur du ska göra för att kunna få ro i din själ och kunna växa i dig själv. Du kan ge ditt inre barn, tonåring eller vilken tid det nu än är den kärlek som den behövde nu som vuxen och genom det läka ihop och ge dig själv chansen att få det som du vill ha. Du kommer växa som människa och din självkänsla och ditt självförtroende kommer blomma massor av det här. Mycket ilska glädje tårar svordomar frustration besvikelse insikter förhoppningar kommer du gå igenom men det kommer vara värt det på andra sidan. Ta ett steg i taget. Tänk smått och försök låta bli att tänka så långt fram. Fokusera på det du gör inte det du själv tror att du borde. Vissa dagar får jag tänka fem minuter i taget medans andra går hur bra som helst. Du kommer ha dåliga dagar men låt de vara det då för nästa dag kan vara en underbar dag. Låt allt ta den tiden det tar finns regler om hur lång tid nånting ska ta! Det är olika från person till person!! Kom ihåg det!
Har du svårt att sova kan avslappningsband fungera. Vet inte om du redan lyssnar på sånt men det funkar för mig i alla fall. Gärna där nån pratar och berättar steg för steg hur du ska göra för då fokuserar du på det istället för dina tankar. Det kan vara svårt i början men blir lättare ju mer du övar! Det är som med allt annat träning träning träning. Man vaknar inte en morgon och är vältränad man måste träna för att nå resultat.
Jag känner inte dig men det jag sett och ser sen EMS så verkar du vara en jättefin person och mamma.
Ha det så himla bra du kan
Kram Camilla
Hej Therese.
Jag började gå till psykolog efter jag å barnens pappa gick isär då der dåliga samvetet höll på att ta knäcken på mig. Jag har känt liknande du känt å jag tror det e helt naturligt för det är oftast jobbiga saker man pratar om å man får upp ögonen till varför vissa saker är som dom är. Hade alltid ångest innan jag skulle till psykologen för jag visste aldrig hur den gången skulle bli men jag var rädd för det skulle bli en jobbig gång.
Tillåt dig va ledsen om du är det, alla känslor är lika Viktiga.
Ett något snurrigt inlägg känner jag..
Ta hand om dig! Kram
Det är jobbigt i början när allt dras upp, men sedan kommer bearbetningen och när man är färdig, eller iallafall har kommit en bit på vägen är det så skönt och man förstår varför man gör det!
Gick inte till psykolog men till en terapeut under några år. Jag upplevde oxå att första tiden (året typ för mej) jag hade ganska allvarliga svårigheter och fick första tiden när vi börjat jobba på saker gå två ggr i veckan me bara för extra stöd. Men ja de blev enklare allt eftersom tyckte ja vissa gånger mådde man sämre eller konstigare efter än andra hela tiden men de blev mindre tungt allt eftersom jag benet igenom saker och lärt mej hantera och förstå. Tillslut lärde jag mej tillochmed uppskatta det gånger jag kom hem o kände mej konstig,på gråten eller förvirrad eller lite av allt för då visste jag att vi gjort nåt viktigt och var på rätt spår. Det var en tuff resa men sååååå värt det! Nästa efter mitt barn det bästa jag har gjort. Förhoppningsvis blir sin resa betydligt kortare än min var men jag tror INTE du heller kommer ångra dej efteråt.