Hej vännen! Hur är allt med dig?
Själv mår jag inte alls speciellt bra, en riktigt obehaglig känsla, en känsla av att jag håller på att drunkna?
Jag tänker, jag har börjat tvivla så himla mycket på mig själv som person och saker jag vart med om sista åren har kommit i kapp som en enorm käftsmäll!?
Jag har en smärta på insidan av kroppen, en smärta och tankar om mig själv att jag bara vill slita mig själv i stycken för att långsamt kunna bygga upp mig igen på nytt? Kunna bli en fungerande människa? Vet inte hur jag ska förklara det?
Det enda som just nu håller mig flytande ovanför ytan är barnen!?
Jag vill ta med dom, packa med dom till något land långt härifrån, försvinna, fly för att sedan,kanske återvända? Återvända som en hel människa och inte denna trasiga själ jag nu är?
Kunna lämna allt vad gällande tankar och tvivel på mig själv, lämna ångesten över dåligt samvete mot vännerna man sällan hinner ringa eller umgås med, stressen över att inte räcka till i vardagen som mamma, som husägare, som företagare, få in tillräckligt med ekonomi som försörjer oss, som kock, som städerska ja som allt som jag ensam ska hinna med i ett familjeliv!
Jag har någonstans tappat bort mig själv så jäkla mycket!??
Nu ber jag öppet om hjälp? Jag pratar sällan med någon om detta, jag vill inte vara någons problem eller bekymmer, så därför frågar jag dig?
Har du någon gång känt samma sak? Är jag helt ensam??
Hur lär man att älska sig själv?
Hur får jag hjälp, hur kan jag må bättre och hur kan jag slippa känslan av att sakta drunkna och sjunka till botten??
Tack för att du finns!
Puss och Kram
Är i samma båt. Eller precis över vattenytan. Skulle jag inte ha barn så skulle jag nog sjunka… På sommaren är det sjukt svårt att komma i kontakt med rätt personer. Hoppas du får hjälp snarast!!!
I Göteborg ligger kontoret! Har såå lyst å vinne dette flotte lekehuset til sønnen min som er så glad i å være ute og leke. Vi krysser alt som krysses kan! ✌
Hej Therese.
Jag måste bara säga att du är en himla bra förebild. Det är inte många som är så öppna om upp och nedgångar i livet.
Det är sjukt att det är sån lång väntetid på psykisk hjälp i sverige ?
Jag hoppas att du får hjälp av en bra person.
Men du ska veta att jag ser upp till dig och önskar jag hade samma driv som dig.
Kram madde
Blir berörd. Känner igen mig i mycket efter att fött två döttrar vid ganska hög ålder ( 39 och 42 ) . Om du inte pratat med läkare råder jag dig till detta. Det kan vara så att sköldkörteln behöver ” stöttas ” i form av Levaxin. Vanligare än man tror och många mår dåligt helt i onödan. Det kan även vara så att din hypofys slutat producera seritonin ( Kroppens eget ”Måbrahormon” ). Det finns mediciner som gör att din kropp får tillbaka produktionen. Värt att prova. Önskar dig allt gott ???
Fina du! Tänk om du kunde se dig själv genom mina ögon! Du är otroligt stark, en fin människa både på insidan och utsidan! Ibland händer det saker i livet som man måste ta sig igenom (överleva), det händer alla!! Men tro mig en dag kommer du vakna upp och må lite bättre och livet kommer vara lite ljusare.. Ibland tar det tid för såren på insidan. Kram !
Du är inte ensam, lång ifrån. Vi är så många här ute som känner som dig. Och bland dom alla finns även jag. Jag har, till och från, i många många år, sedan jag blev tonåring och ”vuxen” kännt mig så trasig. Som en själ som inte tillhör här. Och jag har precis som du känt mig oerhört ensam, fast man har både vänner, familj och barn i sin närhet så känner man sig ensammast i världen.
Livet känns tufft ibland och ibland vill man bara försvinna för att sedan komma tillbaks stark och som sig själv igen. Du kommer dit en dag, det kan ta tid men låt det ta tid. Fokusera på dig själv och på ditt mående. Du är viktigast i världen. För dig själv och för dina barn.
Jag önskar dig allt gott i livet Therese och hoppas verkligen att du snart är på fötter igen och att du snart får känna dig hel. Många kramar.
Du är absolut inte ensam ? Kan man skriva privat till dig? Stor kram från mig?
Jag har haft samma känsla efter skilsmässan. Jag fick psykolog via vårdcentralen och så tog jag kontakt med Hälsocenter så finns i alla kommuner. Har även fått bra stöd av mina olika läkare som jag haft det senaste året. Jag lider dessutom av fibromyalgi men fick det inte bekräftat för än nu i januari.
Men det är mina barn som håller mig uppe och motiverad för att orka. Jag har en massa problem med min kropp men jag kan inte lägga mig å dra täcket över huvudet och bara gömma mig, jag har mina ögonstenar att ta hand om, livet blir ljusare ju mer du klarar av att kämpa. Jag vände mig till Gud för att släppa allt som är jobbigt och påfrestande och jag får styra för att orka kämpa vidare för jag är en kämpe!!! Bara du kan göra förändringen med hjälp så klart men börja med att se vad DU behöver ❤
Hej Therese!
Du är en stark kvinna som jag beundrar mycket. Första gången jag såg dig var i ensam mamma söker och följer dig här på din blogg. Även om dina barn är det bästa du har. Så lämna bort de någon eller några dagar. Så du får vila och bra göra sån du vill. Som de skrivit tidigare gå och prata med någon som är profs på detta ämnen och lätta ditt hjärta. Det hjälper och kommer inte bli bra på en gång. Men lovar att det kommer bli bra längre fram. Så du sen kan hantera detta jobbiga på ett bra sätt.
All lycka till dig Therese. Många kramar från en kvinna som följer dig så ofta hon kan /Cecilia
Du är absolut inte ensam om att känna så… Man behöver prata med någon som verkligen förstår en utan att man känner att man vrider ut o in på sig själv.. Inte någon som ”bara” tycker ”synd” om en, det vill man faktiskt inte höra utan hellre höra att man faktiskt ser helt utsliten.
Det finns så många olika situationer som kanske inte behöver kännas som en stor grej men som kan få en att bli helt omtumlad, tappa fotfästet el sakta mala ner en o flera sånna små grejer samtidigt el på rad, det är tuffare att kämpa igenom var gång o tillslut byter man ihop.
Va rädd om dig,.. ?
Att ta saker i min egna takt, pauser från verkligheten, yoga, promenader, motionssimmning o rehab via Humanus är en del saker som hjälpt mig.. Har kronisk värk sen -05, är småbarnsförälder, mkt själv me kidsen o har inte någon som direkt kan hjälpa el avlasta.. Osv.
Mvh Zofie Fagerström
Jg kände exakt samma sak!
Sen började jag äta antidepressiva och gå i terapi. Det känns som lång väg kvar, men jag mår MYCKET bättre nu! Jag orkar leva. Det känns inte längre som att jag håller på att drunkna eller vill rymma.
Sök hjälp. Jag fick träffa bra läkare på WeMind, och träffade min psykolog genom Psykosyntesakademin.
Kolla upp det, det är sååå värt det och kostar inte så mycket heller!
Du är verkligen inte ensam. De här känslorna har jag kämpat med i över 14 år nu. Men ingenting tycks hjälpa. Jag lever med en ständig rädsla och oro, vilket naturligtvis påverkar alla omkring mig. Försöker få kontakt med en bra psykolog, men utan resultat än. Jag får leta vidare helt enkelt. Men du ska veta att du inte är ensam. Vi är nog många som känner såhär i dagens samhälle uppbyggt på stress, press och sjuka lagar!
Jag förstår dig precis! Känns som jag precis försöker hålla mig ovanför ytan för att inte drunkna. Försöker även få det att funka med mitt barns pappa. Och jag har knappt orken att lyssna när han pratar. Har redan så mycket röster i huvudet som påminner mig om vad jag måste göra och inte glömma. Det är hemskt ?
Du är inte ensam! Och jag undrar över precis samma saker som du! Kramar
Oj vad jag känner igen mig. Vill vara den ”perfekta” mamman/frun/sambo ja allt, vad nu perfekt är. Det ska vara städat, tvättat maten ska vara klar. Man ska jobba (slutar 22:30) up med barnen 5:30. När ska man sova? Nu ligger jag vara och tänker att jag måste plocka ur disken…..men det är ingen som kräver detta av mig, utan jag själv som fått för mig att han lämnar mig om jag inte gör allt detta. Jag vet faktiskt inte hur man ska komma upp till ytan igen, är själv inte där.
Kanske behöver du gå och prata med någon? Jag hade otroliga bra vänner som har hjälpt mig så långt att må så himla bra som jag gör idag!
För att tycka bättre om mig själv fick jag börja sätta upp små lappar.
Lappar överallt i hela hemnet med små fina ord om mig själv. En del ord som jag fått höra från andra, tex ”jag är söt som en pepparkaka” , vackra ögon, läppar allt man kan komma på. Jag avskydde min näsa och har nog alltid gjort de tills jag började med lapparna. Jag älskar mig själv både på in och utsidan idag!
Lyssna och ta till sig ordentligt de fina kommentarer om hur bra man är, hur fin du är som mamma, kanske duktig på att fota? Försök bara se allting positivt, acceptera de negativa bitarna men bara se framåt på allt fint och bra.
Sort lycka till iallafall!! Kram
Du inspirerar mig! Tack för att du vågar dela med dig! Nyligen nybliven tvåbarns mamma maken är arbetslös sedan dec förra året och jag oroar mig som du. Vi bor på 49,6 kvm känner även som dig man städar, fixar och donar men det lönar sig inte. Folk runtomkring prat är om egentid, jag har ingen men maken har. Jag har förlossningsdepression *2 pga komplikationer under graviditeter och förlossningar. Känner verkligen som dig!!!
Mm känns igen…hoppas du ska må bättre snart fina du
Du är inte ensam och vi är så många som står bakom dig<3 Styrkekramar till dig!!
Du är definitivt inte ensam! Jag är ensamstående mamma till en snart 7 årig tjej o en snart 5 årig pojke.. Har barnen på heltid o kände precis som du säger.. Blev tillslut sjukskriven för depression o började i KBT samtalsterapi o de har verkligen hjälpt.. Rekommenderar det verkligen det lär en tänka om och sortera upp alla tankar o allt man tar på sig o känner press o måsten..
De är väl värt att söka hjälp när livet rullar på, ibland måste man gå av tåget o stanna upp o känna vad man själv behöver.. Man är alltid mamma, men de finns även den där tjejen/kvinnan i en som oxå behöver uppmärksamhet o omvårdnad..
Ta hand om dig
Du är verkligen inte ensam!
Jag har inga barn ännu men känner mig ändå otillräcklig emellanåt. När jag kommer hem från jobb och är helt slut men ändå tvingas lägga in en högre växel för att hemmet också ska hinnas med och maten ska bli lagad.
Har känt mig allmänt deprimerad och tvivlat på mig själv, den jag är, tvivlat på mitt jobb (som jag älskar!?) relationer, vänner… Ja du förstår. Men äntligen känns det bättre. Tror sommarvärmen hjälpte, samt att omringa mig kring människor som får mig att må bra.
Mitt enda råd är att prata…! Prata med någon helt utomstående eller din närmsta vän, någon du kan dela alla tankar med och som inte dömmer. Det har hjälpt mig…
Min lekmanna bedömning är att du är på väg in i väggen. Jag stannade i tid och kraschade inte helt, då ngn sa en klok rad till mig. ”Vem tar hand om barnen om du går in i väggen”. Alla har olika vägar att komma tillbaka. För mig hjälpte samtal, yoga och läsa skönlitteratur. Valde bort mkt sociala, roliga grejer för att kunna få bort kraven, för å hitta lugnet. Fick slå mig själv på fingrarna när jag började driva projekt av vana, för även om jag ville så var det inte vad jag behövde. Nu efter ca 2 år från när jag mådde som sämst,, så har jag börjat hitta mig själv i balans. Nu börjar jag göra saker av genuin glädje, och inte för att jag borde. Jag kan driva igen och faktiskt vara närvarande.
Du är långt i från ensam. Har levt med den där känslan i mer eller mindre 15 år men börjar se ljuset i tunneln. För mej blev hjälpen medicin. Den har hjälpt mej att bromsa. Inse vad som är viktigt å att orka använda allt jag faktiskt kan om mej själv på en snällt i stället för destruktivt sätt.
Sköt om dej! Stor kram!
Therese jag tycker och har tyckt att du är så himla stark. Plocka ihop vagnar på nolltid, lägga golv, bygga altan ja allt!! Du har lärt dig att både vara mamma OCH PAPPA åt dina barn. Och faktiskt så gör du ett toppenjobb. jag har tyckt att du varit så snäll och älskat dig själv för den du är!! Vågat sticka ut och vara helt galen när.normen är stram och torr. (Vårt gemensamma jobb) heheh. Var inte sträng mot dig för det är lätt att komma in på såna tankar. Du är bäst så är det helt enkelt!! Bara att du förverkligade din dröm med mässan. Du är en doer ? jag tycker du ska tänka på allt fantastiskt du åstadkommit . Rest o luffat själv med Ella. Etc etc. Du vågar mer på en månad eller två av ditt liv än någon någonsin gör under ett helt liv. Tänk på alla bra grejer du gör. Jag brukar tänka på dig och bli inspirerad av hur självsäker och modig du är.
En stor kram från mig!!
Azra
Fina fina Therese,
Jag lovar att du inte kommer drunkna, även fast det känns så. Det är inget konstigt alls och du är oerhört stark som ber om hjälp!
Har följt dig sedan EMS-tiden och VET hur otroligt stark du är. Glöm inte det!
Du klarar mer än du tror!!!
Tänk inte katastroftankar, ta dag för dag, andas
Vad gör dig mest glad?
Är det kvalitetstid med barnen så unna dig att sätta dig mitt i röran och spela spel eller bara gosa!
Ibland måste man unna sig att bara ta det lugnt!
En sådan här period; ha inga krav på matlagning.
T ex:Pommes och Dennis-korv är ju det godaste som finns och mätta barn (och mammor) mår bättre! 😉
Plus: Inga krav i hemmet!
Ha en period när du inte bjuder hem så mycket folk, det ökar bara pressen (förutom dem du kan sitta i röran med mysbyxor och fisa högt inför -de är de rätta vännerna)!
Inga krav, nu måste DU få må bra!!! ❤️
Inga krav på vikten heller!
Du är så fantastiskt fin som du är och sådana här perioder måste man få ”unna sig” lite extra mys, det kommer andra perioder i livet när fokuset kan vara annat – nu ska du bara må bra!!
Unna dig också att börja kolla på någon serie via viaplay eller Netflix eller liknande, det är viktigt att du har något att se fram emot varje dag; lite egentid på kvällen gör underverk. Ta inte fram lap-topen då, inget jobb blir bra på kvällen, ha ett block där du skriver upp morgondagens sysslor, det ÄR ok att skjuta saker framför sig, saker blir oftare bara bättre efter lite vila. ❤️
Du är SÅ speciell!!
Glöm verkligen inte det!
Fantastisk stark och en förebild, även när du visar dig sårbar och öppnar upp (kanske mest då). ❤️
Eftersom man alltid vill vara stark och trygg inför barnen är det viktigt att få sätta ord på dina känslor i vuxna sammanhang, precis som du gör nu. ❤️
Alla behöver en ventil…
Styrkekramar och MASSA kärlek❤️❤️❤️
Du är absolut inte ensam! Känner exakt som du på alla sätt och vis. Lever med hög stress i kroppen och depressioner. Har sjukersättning på halvtid just för de bitarna.
Jag tror att du behöver hitta en bea terapeut och en bra terapiform som passar dig. Finns så himla många olika. Jag har testat både kbt och dbt terapi och för mig är dbt formen bättre men jag har en del gammalt som ligger och gror.
Den svåraste biten är att inse och acceptera att man faktiskt mår som man gör och nu när du faktiskt börjar se det är du en bra bit på väg! Tyvärr är vi svenskar så fruktansvärt dåliga på att be om hjälp utan ska klara allt perfekt själva! Jag fullkomligt hatar uttrycket ensam är stark för det stämmer inte! Det funkar ett tag men inte i längden.
Jag personligen tycker du verkar vara en himla fin person. Du är omtänksam du dömer ingen du vågar tro fast du blivit sårad och illa behandlad. Du är en fin och bra mamma. Du ger dina barn den finaste gåvan man kan ge dem. Din tid och närvaro! Resten klarar de sig utan!!
Jag blir glad och vågar tro och hoppas och känner att jag kan också när jag läser dina inlägg.
Hoppas du mår bättre snart! Låt allt ta sin tid och låt varje dag vara som den är! Vissa dagar är bättre än andra acceptera att det är så.
Massor kramar och kärlek från Camilla ❤️
Känner igen mycket i det du skriver i min man. Han har fått stor hjälp av samtalsterapi o kbt. Sök hjälp innan du mår ännu sämre. Du är stark o en underbar mamma till dina fina barn glöm aldrig det. Kram ❤️
Jag har mått dåligt i flera omgångar tidigare i livet och likaså nu när jag är gravid och var noga med att den här gången ta hjälp ganska omgående och det rekommenderar jag dig! Sök hjälp! Gå till VC där det finns kuratorer och läkare som kan hjälpa dig. Du är inte problem för någon annan bara för att du mår dåligt! Du har lika stor rätt att få må bra som någon med en fysisk sjukdom. Sök hjälp och ta hand om dig! Ensam är inte starkast <3
Hej på dig!!
Jag är en kvinna som är några år äldre än dig, 38 snart….och har för några månader sedan kraschat totalt! Jag kämpade länge. Med säkerhet alltför länge….
Stress, press, krav, att finnas till hands alltid för sitt/sina barn, också ensamstående…..å allt som varit! Det gick inte att stå emot längre!
Jag kände omgående att jag behövde hjälp! Hjälp med att komma på fötter igen! Jag hade för visso båda fötterna på jorden men kroppen var långt under vattenytan!! Hemskt!!! Vill aldrig tillbaka om jag kan slippa!! Började hos läkare! Därefter psykolog! Psykolog och läkare tvingade mig till träning! Jag hade ingen ork. Ville inte. Grät massor! Till slut gav jag vika för deras tjat! Nu springer jag för att ge kroppen endorfiner i massor. Så jag kan tänka på ett annat sätt. Lite mer positivt. Nu låter det som att det är medicinen och så behöver det inte vara. MEN en hjälp. Hjälpa kropp och knopp. Jag har lång väg kvar att vandra men är på väg upp!! Vill inte tillbaka. Vill till det nya!!! Vill få känna mig glad, få känna mig bra, få känna annat än ledsamhet!! Det viktigast är att jag vill vara en bra mamma!!
Det är modigt att ta hjälp. Modigt att öppna upp sig för nån okänd och sååå jäkla skönt efteråt!!! DET kan jag lova faktiskt! Vissa tillfällen känns skit men de flesta är bara bra för mig!
Sen har jag respekt för att vi alla är olika och ville bara dela med mig!!
Lycka till och en varm kram/Sofia
Jag tycker du ska gå och prata med någon.
Det är skönt att gå och prata med någon utomstående det finns bra personal på vc.
Du behöver säkert vila ochvta fet lugnt ett tag.
Jag tycker du är så duktig mamma samtidigt som du sköter ditt jobb och annat.
Hoppas du mår bättre snart / kram
Hej,
Jag har varit där du är och är fortfarande inte helt bra. Jag slutade fungera tvärt en dag i höstas och har sedan dess varit sjukskriven. Första månaden 100% och sedan trappat upp, idag är jag fortfarande sjukskriven 25%. Något jag börjat förstå är att det tar tid att hitta tillbaka och det tar tid innan man kan säga att man mår bra. Jag börjar äntligen få fler bra dagar än dåliga. Jag valde att gå till min vårdcentral och fick där en person att prata med, vilket jag egentligen inte alls gillar, men det har faktiskt fungerat bra. Det gäller att man är ärlig om vad man känner. Jag har gett det tid, försökt släppa arbetet när jag lämnar jobbet, inte stressa, låta tvättberget växa, inte ha total kontroll jämt etc. Det är oerhört svårt att bryta vanor men jag har inget annat val, jag vill ju må bra igen. Jag har sagt nej till medicin av olika skäl men känner att jag klarat mig ganska bra ändå, självklart har jag haft riktigt dåliga dagar men samtidigt så har jag kunnat känna glädje över min dotter på 6 år. Det har fått mig att kämpa. Att känna att man vill fly och börja om på nytt är en känsla jag fortfarande får så jag vet att jag har en bit kvar, några pusselbitar kvar att lägga om hur och vad jag ska göra. Att byta karriär skrämmer mig men kanske är det som krävs? Jag måste hitta vad det är som gör att jag inte älskar mig själv, har dock mina aningar.
Jag har varit ärlig med mina närmsta vänner/familj men det tog ett tag och jag har än idag svårt att svara ärligt när jag får frågan ’Hur är det?’
Hoppas verkligen att du ger dig själv tid att läka och hitta lyckan i dig själv igen.
Tveka inte att höra av dig om du vill ’prata’ med någon som också kämpar.
Kramar!
Att faktiskt våga be om hjälp utav någon professionell (utöver vänner) låter på sin plats. Vi alla behöver vägledande ord ibland. Stora varma kramar! Och du… du är inte ensam ♡
Du är inte ensam Therese.
Så många gånger jag har känt så, det ända jag kan säga är kurator och tillslut vänder det ?
Läste några råd och jag håller med. Prata med någon. Gör det verkligen!!! Kanske känns det lite bättre redan när du släppt på spärren och rådfrågat oss men ring vc imorgon. Det kommer att bli bra. Hoppas att få läsa imorgon att du ringt och fått en samtalstid. Kram
Jag känner igen mig! Jag kan råda dig att prata med någon. Jag hade en kontakt på vårdcentralen som jag tyckte va jättebra. LYCKA TILL!
http://www.lotte4.blogspot.se
Känner verkligen igen mig. Som nån skrev på instagram, utmattningssyndrom låter de som. Rekommenderar att ringa kuratorn på din vc o h berätta läget. Sen kommer du få en tid att komma dit och då kan ni gå in djupare på vad problemet är. Sen kanske hen tycker att du bör gå till en läkare oxå. Men börja med att ringa vc och få en kontakt emd kuratorn. Kram
Hej vännen! Jag en underbar familj, ett jobb jag älskar men sista året har det varit mycket för mig. Man är olika känslig för hur mycket bollar man klarar av samtidigt. För mig gick det så illa att jag grät varje dag, kände mig värdelös (fast jag har bra vänner) kändes som det låg ett lock på mig och jag trycktes under ytan och inte kunde känna glädje på samma vis eller få luft ibland. Minnet försämrades. Efter ett halvår med väldiga symptom så har jag varit sjukskriven nu i 5 veckor. Och blir det 6 veckor till. + att jag äter en liten dos medicin för att öka seratoninhalten i hjärnan för att få hjälp att fortare bli frisk. Och nu börjar jag äntligen se en vändning, jag skrattar igen och livslusten kommer tillbaka. Jag pratar varje vecka med en kbt kurator. Där får jag varje gång vi träffas jätte bra verktyg till att tänka lite annorlunda och bolla tankar. Mitt enda tips är VILA så tidigt du kan när du känner symptom. Eftersom du öppnar dig om det nu så har du säkert kännt det ett tag. Man måste dra i handbromsen innan det är för sent, då kan det ta flera år för kroppen att komma tillbaka. Hur mycket du är tänker att ”äh det går bra, jag kämpar på” så tar kroppen stryk, och det kommer kännas sen. Det försvinner inte bara för du vill det. Hoppas du finner hjälp och ro, vet precis vad du går igenom! Massa kramar!!
Jag är 25 år och läser ofta din blogg, känner jag mig lite nere kanske sårad o nertryckt så är det helt fantastiskt att gå in o bläddra o läsa
Här hos dig. I mina ögon är du en stark vacker fantastisk kvinna. Jag har inget svar på hur du kan få dig att må bättre, sitter själv i liknande situation.
Men ville iaf skriva att du gör mig glad i mina svåra stunder och får mig att känna mig starkare.
Kanske kan du försöka få tid till dina nära o kära så dom kan få ge dig lite extra kärlek?
Du är toppen!
Kram
Hej, jag har känt liknande även om våra situationer är ganska olika. Tyvärr hjälper det inte att fly, (jag har velat göra det såå många gånger, den enda flykten som hjälpt är i så fall hem till mammas kök) sig själv har man alltid med sig.
Gå och prata med någon, det gör massor av folk och det är inget skamligt i det! Hör du av dig till Svenska Kyrkan kan du få 10 samtal gratis, du behöver inte vara troende. Du kan även gå till vårdcentralen, där kan de koppla i hop dig med ett KBT ställe, då kostar det 100kr per gång tills du har högkostnadskortet betalt. Då får man också ca 5 gånger först och sen får man fler tillfällen vid behov.
Jag har även ätit en tablett i ett halvår för att må bättre, det hjälpte! Men sen kände jag att jag klarade mig utan och då la jag av å så var det inte mer med det.
MEN DET HJÄLPER SÅ MYCKET ATT FÅ ÖPPNA SITT HJÄRTA FÖR NÅGON SOM ÄR OBJEKTIV! Trivs du inte med samtalspartnern så kan man byta.
Tro mig det är såå många som känner igen sig i det du beskriver, hade vi varit bekanta eller känt varandra hade du aldrig gissat att jag ätit medicin eller gått i samtal, för man döljer det så bra, skrattar, är trevlig, hjälpsam, följer med på aktiviteter osv, men inuti är det kaos .
KRAM OCH DET KOMMER BLI BÄTTRE!
Husägare? tycker inte det var länge sen du skrev att du ville bygga om och riva väggar men det kunde du inte göra på grund av att det var hyresrätt
Förstår att du har mycket omkring dig men försök ta det vackert och be om hjälp av familjen. Kram
Du måste nog lugna ner tempot, det verkar som det är mycket runt och omkring dig, Var bara hemma, och ta det lugnt, får ibland känslan av att när jag läser din blogg att du flyr från dina problem, vill kompensera dina barn för saker du kanske känner misslyckats med, ta det inte negativt menat, utan som en välmening, kram
Det är nog svårt att få tiden att komma tillbaka och älska sig själv när det går åt så mycket energi att älska andra. Som mamma är det vanligt att energin tar slut och den energin man inte har är den man tänkt lägga på sig själv.
Jag tycker att du verkar bara en fantastisk mamma som kämpar hårt med att vara just det och sen samtidigt kämpar du med dina drömmar och vad du vill. Heja dig! Många som har en partner hade haft svårt att klara det du gör trots hjälpen och uppbackningen hemifrån. Du gör ett fantastiskt jobb.
Tycker att du ska göra en priolista där du trycker upp dig längst upp. Vad mår du bra av? Vad får dig att känna dig tillfreds när dagen är slut?
För att alla andra ska ha nytta av dig måste du sätta dig först!
Hoppas att det vänder snart och att du slipper den känslan du har i magen nu.
PS. Jag älskar att följa dig på insta och din blogg men tar den för mycket energi av dig så pausa den tills du orkar ??
Hej Therese jag har en liknande story som dig jag är inte lika drivande och mycket bollar i luften men alltid känt igen mig i vad du skrivit jag önskar många gånger att jag kände dig för du verkar så genuin och godhjärtad. Om du vill kan du skriva till min mail så berättar jag mer förstår om du inte hinner el så men du är definitivt inte ensam. Många kramar <3
De är svårt! Jag känner så igen mig, jag planerar och fixar och vill alltid att allt ska vara perfekt och att Alla ska vara nöjda, glömmer bort mig själv! Jag drömmer om En massage eller något annat, kanske en liten grej i de stora hela, men una dig lite egen tid och lyx, och be om hjälp! De är inget misslyckande och säga att fan jag får inte ihop de, hpppas Du får hitta lyckan och må bra! Tycker du är jätte fin och önskar dig all lycka
Hej,
Jag har aldrig tidigare kommenterat men läst din blogg med jämna mellanrum. Nu kan jag inte låta bli att lämna spår. Har många många många gånger känt igen mej i dej. Jag är i samma sits som dej, ensam största delen med två barn, eget företag, hela tiden spännande ekonomi, städerska å kock, känner så igen mej. Jag längtar efter att hitta någon att älska någon som älskar mej, men jag har tappat tron på att hitta någon samtidigt som man tappar bort sej själv 🙁 du får jätte gärna sätta ett mejl om du vill ventilera å fundera 🙂 kram
Jag tror verkligen du skulle behöva gå o prata med någon. Ingen ska behöva känna så pga av vad andra gjort dig eller vad som hänt. Kram på dig <3