Har precis lämnat av barnen hos sin Pappa för en helg hos honom. Det gör så fruktansvärt ont i mig när Ellah står och bönar och ber om att få följa med hem igen. Hon storgråter och håller hårt omkring mina ben och vägrar släppa mig 🙁
Vad gör man? Vad är rätt och vad är fel? Hur man än gör så blir det fel tycker jag?
Det gör så fruktansvärt ont i hjärtat på mig och jag får jordens sämsta samvete. Vill bara bära upp henne och ta med henne hem igen, men vet samtidigt att hon behöver en relation till sin Pappa. ?
Detta är anledningen till varför jag inte kan `njuta`av att vara barnledig varannan helg, för jag vet att Ellah räknar dagar och minuter på att jag ska komma och hämta hem henne igen. Kidh var småledsen innan vi åkte, men så fort han såg sin pappa igen så blev det bättre, och det är skönt att se att det funkar för lilleman <3
Hatar att barnen blir utsatta för detta! För dom har inte valt att sina föräldrar ska bo isär, dom har inte valt att bo på två olika ställen.!
Detta är den stora anledningen till att dom bor mestadels här, för att vi ser att det skapar mest trygghet hos barnen att ha en fast punkt istället för två. Barnen och deras behov och känslor kommer alltid komma först och det är upp till oss föräldrar att se deras behov framför våra egna……
Berätta gärna hur det fungerar för er, om ni inte bor ihop med barnens förälder?
Var rädd om dig <3
Puss och Kram
Hej. Hur reagerar barnens pappa på att Ellah agerar som hon gör? Blir han ledsen? Eller hur reagerar han?
Hej Therese! ❤️
Tack för en underbar blogg!
Du är fantastisk, en varm och alldeles speciell människa och mamma! Har följt dig sedan EMS. ❤️❤️❤️
Om Ellah är så ledsen vid lämningarna till hennes pappa, kanske det är så att det ändå inte bäddar gott för en bra relation dem emellan? Jag tror du är barnens stora trygghet och jag tror det är själva övernattningen som känns jobbig för henne. När kvällen kommer vill man ju alltid känna sig trygg, både som stor och liten, och eftersom du är barnens fasta punkt och trygghet kanske en hel helg blir för mycket tid och ett orosmoment? Förstår att du vill att barnen ska ha en relation till pappan, men kanske räcker en utflykt, varannan söndag eller liknande? Det kan gott räcka för att skapa en god och varaktig relation till pappan och blir mer ”roligt” och mindre ångestladdat för barnen (just också eftersom jag tror du är en ovanligt stark och trygg mamma, de är ju vana vid en tillvaro med bara dig❤️).
Lita på din magkänsla!! Du verkar vara en väldigt intuitiv person!! ❤️❤️❤️
Och din magkänsla säger ju NEJ när du lämnar barnen, så kanske ett annat upplägg blir bättre, som varken ger dig eller barnen någon klump i magen.
Massor av kärlek till dig❤️
Är med ett skilsmässobarn, mina föräldrar skildes innan jag föddes.
Hade pappa varannan helg och jag är glad att jag blev ”tvingad” oj vad jobbigt det var men idag har jag en jättefin relation till pappa som jag värderar, ibland högre än den med mamma.
Önskar att jag fått vara mer hos pappa som barn, varannan helg är för lite. Man hinner ju glömma.. Tänk såhär, en vecka utan den man dejtar är för mycket och man vill bryta samman… Hur är då två veckor ifrån någon?
Kanske kan du istället för att bjuda in honom åka dit? Lekparken hos pappa? Så barnen får en bas även där 🙂
Min sons pappa är inte med i bilden (pga extrema anledningar) och jag önskar att min son bara skulle få växa upp med en trygg, stabil och helt vanlig pappa.
Lycka till och grattis till Emil som fångat dig <3
Så inkludera den andra partnern i ert vardagliga liv genom att prata gott och ofta om honom även om han inte alltid är där.
Jag tror det är väldigt viktigt att man alltid pratar gott om den andra föräldern i barnets närvaro. Oavsett om det är direkt till barnet eller någon annan. Blanda ej in barnet i era bråk. (nu menar jag givetvis inte att du och ditt ex bråkar bara att det många gånger kan vara så i andra fall)Oftast blir det tråkigheter direkt efter en separation och en tid framöver mellan föräldrarna. Barn förstår och uppfattar mer än vad man tror. Duktiga på att känna av stämningen m.m
Så även om man ej pratar direkt till sitt barn om pappan så får man ändå tänka på att de kanske hör och är närvarande när man pratar om honom med andra.
Så prata ofta om den andra föräldern även om denna inte är där och då på ett bra och positivt sätt.
Sedan tror jag också att barnen skapar sin egen trygghet hos den de är hos mest. Hos den föräldern som finnas där för dom i stort sett genom allt. Det är klart att det tar emot att behöva lämna den personen då även om det så bara är till den andra föräldern. Barnen förlorar ju sin stora trygghet under en kort stund.
Min 2,5 åriga dotter och jag är väldigt tajta och hon över lag är väldigt mammig av sig just på grund av att hon bor hos mig och träffar mig mest.
Dock blev jag sjuk för en tid sen och fick order av läkaren att undvika min dotter så mycket som möjligt eftersom sjukdomen kunde vara farlig för små barn. (hur lätt nu det är när man är ensamstående till en 2,5 åring)
I det här fallet fick pappan träda in och ta ett större ansvar och min dotter bodde hos honom medans jag försökte bli frisk från min sjukdom. (tog ca 2 veckor, och jag saknade att bara få krama om mitt lilla hjärta varenda dag under de två veckorna)
När den stora dagen sen kom så ville min dotter helt plötsligt inte släppa taget om sin pappa vilket gjorde mig som mamma en aning sårad. Detta var.något helt nytt för mig och oftast brukar det vara tvärtom men under tiden jag varit sjuk så hade hon hunnit bygga upp tryggheten hon tidigare känt hos mig med sin pappa istället.
Så jag tror det handlar väldigt mycket om den biten med. Att barnen skapar trygghet till den föräldern som de är hos mest samt den som finns där hos dom. Så ingen jätte konstig reaktion från barnets sida att reagera så när de ska till den andra föräldern. Jag tror det bästa man kan göra är att sätta sig ner med sitt ex och tillsammans komma överens om vad som är bäst för vårt barn, hur vi tillsammans kan underlätta det för barnet och få den att trivas på bägge ställena. För trots allt är det vi föräldrar som känner våra barn bäst och det som funkar för andra kanske inte funkar för oss osv. Så tänk om och tänk rätt. Samt ställ alltid frågan till dig själv först, vad kan jag göra för att underlätta det för mitt barn
barn. Oftast är svaret enkelt och det krävs inte alltid så myckET.
Sätt upp en bild på pappan i barnens rum, prata ofta om honom och på ett positivt sätt. Pappa älskar dig, pappa saknar dig osv.
Tyvärr är det inte så enkelt när den andre föräldern inte är så mån om att samarbeta. jag pratar alltid gått om barnens pappa framför dom oavsett hur arg han själv kan göra mig ibland. Jag förbereder och pratar positivt inför pappahelgen. Jag erbjuder även barnens pappa att komma hit och äta med oss i vardagen, att vi kan umgås tillsammans och så vidare, men tyvärr anser han inte det vara nödvändigt. Påminner honom om att han kan ringa flera gånger under veckorna för att tala om att han saknar och tänker på barnen så att dom vet om det och känner att pappa finns där oavsett om han är här eller inte. Men man kan tyvärr inte tvinga någon annan till att ringa. Jag önskar bara och talar om vad jag tror är bäst för barnen. Men utan samarbete funkar det inte så bra som jag önskar och jag får istället göra så gott jag kan <3
Jag förstår att det är en svår situation och sålänge du har gjort vad du kan så finns det inte mer du kan göra. Jag har följt dig från ensam mamma söker tiden och redan där var du min favorit. Kändes som om du var dig själv helt och hållet och hade nära till skratt.
Dessutom verkar du ha helt underbara barn och det är ingenting man får bara sådär, det är något man skapar med tiden. Så all creed till dig för det. Önskar dig och familjen all lycka till, skönt att se att no verkar vara så lyckliga igen.
Styrkekramar till dig/ er Therese. Kan bara ana hur det måste kännas. <3
Jag har själv växt upp med skilda föräldrarna där jag bodde hos pappa varannan helg. Jag vill i stort sett aldrig åka till pappa och kan ärligt säga att jag än idag är ledsen över att mamma ”tvingade” mig att åka även om jag inte ville. Hon tänkte som du, att jag skulle ha en relation med min pappa. Men de var inte det JAG ville. JAG ville stanna hos mamma. Man tror sig som förälder alltid veta vad barnen bästa är, men jag skulle snarare säga att när man lyssnar på sina barn vet man vad som är bäst för dom.
Jag lever ihop med en kille som har barn från ett tidigare förhållande. Pojken bor 50% hos oss och 50% hos sin mamma. Vi skulle aldrig tvinga honom att åka till sin mamma om han verkligen inte velat och vi skulle aldrig tvinga honom komma hit om han inte velat de.
Eftersom jag själv blivit ”tvingad” så vet jag hur ont de faktiskt kan göra. De kan göra mer skada än nytta att bli tvingade att åka till sin förälder om man inte vill…
Detta är min åsikt och mina erfarenheter av detta!
Lycka till! <3
Jag har en son som är 14. När han var 2 separerade jag och hans pappa. Ska göra historien kort. Försöka iaf Till en början var pappan och jag ovänner och han var benhård att vi skulle ha varannan vecka. När vi levde tillsammans jobbade han borta nästan hela veckorna så vår lilla H var van att bara se honom på helgerna och då var ju även jag med. Därför tyckte jag att vi skulle börja så, men det gick han inte med på. Tills H var hos honom första gången. Han skrek och skrek i stort sätt hela tiden han var där. Det slutade med att jag fick hämta hem honom igen och vi började med varannan helg. Vilket inte heller var någon hit. Han ville bara vara med mig och dagispersonalen märkte även på honom så snart det var pappahelg. Vill bara betona att H har världens bästa pappa. Detta har alltså inte varit hans fel. Hur som helst. Vi började med att H bara var hos honom ett dygn lite då och då… Det gick så mycket bättre. Även fast pappan och jag hatade varann där ett tag så kändes det ändå fruktansvärt att behöva säga till H att han bara behövde vara hos pappa tills i morgon och sedan skulle han få komma hem igen… Jag ville ju verkligen att dom skulle ha bra och fin kontakt samtidigt ville jag ha mitt lilla hjärta hos mig hela tiden. Som sagt. Ett dygn lite då och då. Typ varannan vecka. Som hela tiden har utökats. Pappan och jag var inte ovänner så länge. Typ ett halvår, så efter det kom han hem och var med oss ibland och vi åkte och hälsade på honom. När H var 11 var tiden utökad såpass att vi började med varannan vecka. Under alla dessa år har vi dock låtit honom ”bestämma” en hel del själv. Har han velat stanna en dag extra eller komma en dag tidigare hos mig eller hos pappan för den delen så har han fått göra det. Vet inte om det är rätt eller fel, men det har funkat för oss och vi har världens finast och tryggaste pojke ❤️
Har mina barn inte velat åka till sin pappa har vi inte tvingat dom. Min tjej krånglade när hon var typ fyra och då åkte pappan hit och besökte lite oftare. Åkte och fika, tur till lekparken men sova gjorde dom hos mig. Nu är dom äldre och såna perioder kommer och går. Varannan helg åker bara ett barn, stora som är 15 åker nästan aldrig nu. Barnens rätt till båda föräldrar på sina villor tycker jag. Blir mer hälsosamt umgänge med.
Jag håller helt med här, samtidigt som man verkligen ska göra allt för att dom ska få en trygg relation till pappan, behöver inte va ett regelbundet umgänge utan kanske ett godnatt samtal varje kväll så dom får berätta om sina dagar även för den andra föräldern