Efter Tottes senaste gästinlägg har jag fått många frågor om varför jag inte vill ha fler barn efter jag fyllt 30 år!
Anledningarna är många och precis på 30 sträcket är det väl inte, men inte heller för långt in i 30 träsket 😉 Inte för att det är fel att skaffa barn då, utan för att det för mig inte känns rätt.
Det är både känslomässiga skäl samt en hel del praktiska skäl till varför jag tänker och känner som jag gör!
1.För det första har jag ett önskemål om att baka in småbarnsåren. Jag ser ingen förtjusning (inte nu) i att skaffa en sladdis om ungefär 5 år, för att börja om med småbarnstiden igen. En del ser det som en fördel och andra inte!
2. På grund utav min blodsjukdom jag fått så är det inte ens säkert att jag får behålla ett barn om jag lyckas bli gravid. Man kan förklara det så att jag är allergisk mot min egen kropp och skulle jag bära på ett foster så skulle min kropp börja bilda antikroppar mot det, och på så sett ökar riskerna enormt att ett missfall skulle ske. (Ni vet ju att jag fått ett tidigare med Totte) .
Där av vill jag inte vänta onödiga år på att försöka bli gravid, då det kanske inte ens är säkert att en fullbordad graviditet skulle ske. Många verkar tro att när man väl bestämt sig för att man är redo att skaffa barn så blir man det direkt. Tanken slås aldrig att man kan få kämpa i år efter år innan man ens blir gravid?
3. Jag mådde oerhört dåligt under gravidieterna. Jag gick upp över 30 kilo, hade ont i hela kroppen och mådde sjukt illa. Desto äldre jag blir, desto mindre orkar min kropp och desto mer stryck tar den.( alla graviditeter är olika) Det är min kropp som i så fall ska bära fram ett barn och inte av en man. Därav det egoistiska tänket på kroppen!
Kan komma på massvis av anledningar, men valde att bara ta med tre. 🙂
Att tänka, tycka och se olika på saker och ting är viktigt och hör våran natur till. Om det blir fler barn för mig visar sig 😉 . Just nu njuter jag av att få vara sambos och försöka anpassa mig efter ett helt nytt vardagsliv <3
tycker alla får göra som de vill, egentligen behöver du inte ens säga anledningarna varför du har satt en magiska gränsen vid 30.
Ja man ska absolut inte ta för givet att alla kan bli gravida när de bestämt sig för att NU ska vi bli gravida.
För oss tog det nästan 7 år innan vi fick första sen körde på pga att jag var över 30 när första kom ;))
Hej,
Måste bara säga att det är kul att läsa dina resonemang. Speciellt med att du säger att du kanske inte orkar bära ett barn till, att det är du som kvinna som ”genomlider” graviditeten. Bra att du vågar säga det öppet att du upplever det tungt! Att du faktiskt vågar säga nej!
Själv är jag gravid första gången, 24 år med bf 25.3. Har varit sjukskriven två veckor redan, hade aldrig föreställt mig att det var såhär påfrestande att vara gravid! Jag upplever graviditeten oerhört jobbig, både fysiskt och psykiskt! Så jag blir oerhört glad att läsa att du kanske inte vill ha fler barn pga detta. Själv så vet jag ju att jag kommer vilja ha ett syskon till men helst skulle jag nog undvika att vara gravid igen. Jag rent ut sagt hatar det. Tur att det är tillfälligt. Önskar bara att det kunde pratas mer öppet om tyngre graviditeter…
Jag har själv funderat en del på varför jag upplever det så psykiskt tungt. Jag är presis som dig en forn gymnast, redskapsgymnast, som är van att kunna röra mig obegränsat. Att flyga på hit och dit. Jag är också en person med många järn i elden, van att göra precis det som faller mig in och klarar allt själv! Graviditeten har satt stopp för allt detta…så psykiskt tungt att inte få på skorna själv, att inte kunna blja sig ner, att tvingas ligga hemma pga sammandragningar, att inte kunna göra allt själv, att inte ens kunna bära sin egen väska från simhallen, att inte kunna åka och handla! Ja allt! Det är som att vara fången i sin graviditet. Så kanske detta gör att vi upplever det tungt? Trots att längtan efter barnet är stort. Det tog väldigt mycket krigande med läkarba och mvc innan jag blev sjukskriven också, de ansåg att graviditet inte var någon orsak att bli sjukskriven. De ansåg att jag borde klara av att jobba trots att jag hade sammandragningar konstant och inte sov på nätterna. Är graviditet ett tillstånd man bara får skylla sig själv för att man försatt sig i? Jag trodde att vi levde på 2000 talet i denna fråga och inte på 1950 talet…
Jag har alltid också tänkt att alla förtjänar att ha barn. Så t.ex om Totte vill ha barn så behöver du ”offra” dig för hans skull. Denna åsikt är jag inte längre av…det är DU som skulle bära barnet. Så jag förstår att situationen är svår. Men ni löser det säkert 🙂
Du får gärna berätta mera om dina tunga graviditeter. Kul att läsa, min verklighet, inget rosaskimmrande.
Hälsar en som lverväger att inte skaffa fler barn pga graviditeten.
Ja, då förstår jag att du tänker som du gör. Det här med att må sämre för varje graviditet är något jag själv märkt av. Jag fick mitt femte barn för drygt 8 månader sedan och den graviditeten var värst av alla. Mådde rent ut sagt skit från vecka 6 tills hon föddes på bf-dagen.
Hoppas att allt går bra för er och att du får behålla barnet om du blir gravid, missfall är ju så otroligt jobbigt att gå igenom. En liten fråga bara, om du skulle bli gravid finns det något läkarna kan göra för att minska risken att det blir missfall?
Många kramar från mig
Hej! Jag är ju lite äldre än du och tycker du resonerar klokt och vettigt!
Man kan ju inte planera allt i livet som du säger men får försöka göra så gott man kan!
Kram
Marie
Riskerna att få missfall heter det, chans är nåt positivt och den negativa formen av chans är risk…