Therese Wickman

Halloj vännen!  Ser du fram emot Julledigheten?

Jag är fortfarande hemma med sjuka barn. Men hoppas innerligt att dom får vara feberfria hela dagen så jag kan återgå till jobbet imorgon. Endast en dag kvar innan ledigheten och jag vill väldigt gärna vara där och delta på Planeringsdagen och Julmysa lite med kollegorna <3

Här om kvällen när jag kom hem så låg både Totte och barnen och sov tillsammans i våran säng. Känslan och lyckan att få se dom tre bästa tillsammans ligga och snarka ikapp var härligt. 

Tänk att här är jag nu idag, snart 10 år sedan Tsunamin slog ner över Paradiset vi var i. Att jag idag skulle ha två barn, vara lyckligt kär kunde jag aldrig tro. Den dagen för snart 10 år sedan trodde jag att jag skulle dö och aldrig få uppleva några drömmar i livet!

Jag hade dubbla känslor den kvällen när jag kom hem , om jag skulle se på dokumentären om Flodvågen som gick på tv eller inte. Samtidigt som jag ville se så visste jag hur många minnen den skulle dra upp, hur hjärtat rusar och alla skrik som hörs i huvudet.

Kunde inte låta bli att slå på den och oj så många känslor som kom i kroppen! Jag grät, jag grät av hemska minnen men samtidigt av sådan tacksamhet att jag sitter här idag och även hela min familj. Vi alla överlevde, trots att vi var på stranden den dagen. Jag säger som Polisen sa till oss när vi anlände till Arlanda: Ni har haft änglavakt!  

Ja, så måste det vara. Jag hittar ingen annan logisk förklaring!  Så många som gick bort, så många som förlorade sina nära och kära och jag hade turen att se både mig och hela min familj överleva <3

Man glömmer snabbt bort, men denna dag glömmer vi aldrig. En dag då min bror räddade livet på min kusin, hur skriken fortfarande ekar i huvudet, hur hjärtat rusar varenda gång man hör forsande vatten och hur lycklig och tacksam man kan vara över det `lilla`i livet <3

Såg ni dokumentären? 

Efter att ha återupplevt en sådan här Tragedi på tv var det en skön känsla att få krypa ner i sängen bredvid Totte och barnen. Låg en bra stund och tittade på dom och kände mig lycklig vart jag är idag. Hur mycket jag har att älska och hur mycket kärlek jag får tillbaka.

Samtidigt som detta är något jag är extremt rädd för! När man gått igenom någon form av tragedi så vet man att det oförutsedda kan ske, när man minst anar det. Vem trodde att en tsunami skulle slå till? 

 Man vet bara vad som händer nu, men aldrig imorgon! Njut, njut och tala om hur mycket du älskar dina nära och kära. Saker kan förändras så jäkla fort, fortare än vi någonsin kan tro!!

Ta hand om dig vännen min, var rädd och dig och dina nära <3