Tandlakarvillan

Förra veckan fyllde familjens yngsta förmåga 2 år, min lilla brorson Ludvig, den mest envisa av alla i skaran, och då är ändå resten på snäppet omöjliga. Han är liten, vresig och extremt bestämd, har väldens härligaste smajl och fortfarande gosiga, små knubbiga armar.

I lördags var det kalas för den lille mannen, som är en kopia av vår farfar som gick bort för nästa exakt fyra år sen, när jag ser på Ludvig är det som att titta rakt in i ögonen på min oerhört saknade, gulliga, snälla farfar.

Smilla hade stajlat sig själv dagen till ära i sin finaste kjol och rosett i håret från Hoppiloo, och vi hade preppat med presenter från bla Newport, det fina kortet är också därifrån (från Rifle paper)

Eftersom babybossen inte fått avsluta sin dagliga powernap var det likabra att börja med det han gillar bäst – äta. Så det gjorde vi, mamma Anna hade fixat en spöket Laban tårta och medan han tryckte i sig den tittade han förnöjt på skapelsen o sa ”Laaaaaaaabaaaaan, Laaaaabaaaaan”. Mannen är fåordig, men korrekt, det får man ju ge honom ändå.

Blåsa ut ljusen och önska sig något såklart. Vad tror vi att han önskade sig? Jag skulle gissa på en kaka, hans bror ville ha äppelskal, och Smilla nöjde sig med en godispåse. Vi håller det ganska kravlöst i familjen Lidmår.

Mormor var där, en sötare finsk 80-någonting tant det hittar du inte.

Storebror Liam var där, han som snart fyller 4, och vi var där också såklart, och bättre bild än såhär fick vi inte till, ha ha, att vi båda ska titta åt samma håll samtidigt det är lite för svårt för oss.

Sen var det paketöppning, och av faster kan man alltid få en liten godisbit, eller två..

Smilla är aldrig sen på att hjälpa tilll där det behövs, hon axlar rollen storasyster vid alla tillfällen hon får, det är hennes dröm det.

När paketöppningen var överstökad, och barnen fått varsin liten godispåse landade dem i soffan med morfar som högläste Luddes nya bok.

Medan dem läste smet jag ut på trappen för att ta lite luft – men fick snabbt sällskap av min bästis.

Ni vet uttrycket ”en blick säger mer än tusen ord”.. (eller är det bild?)

Tillslut sprang hela horden ut mot den gemensamma lekparken som ligger i mitten av husen där dem bor, bland gröngula grönskande lönnar och eftermiddagssol satt jag och tittade på när dem gungande och sprang runt.

Insuper höstluften.

Det här är, som jag sagt förut, livet. Jag hoppas att dem kommer minnas de här små stunderna när de sen ser tillbaka på sin barndom. Det bästa som har hänt mig är att min bror flyttade hit, att få träffa mina brorsöner varje dag, att kusinerna får växa upp som syskon. Hade jag fått bestämma hade vårt hus även stått där bakom gungställningen, med hoppavstånd från deras hus, vårt ser nästan likadant ut, men det står kanske 300 meter härifrån, det är fint det med.

HÄR kan ni läsa om hur det såg ut förra året på Ludvigs 1-årsdag, och HÄR om när han föddes, det är fint att ha en blogg att se tillbaka på och minnas.

Grattis igen, min ölskade Sten Ludvig, jag lovar att jag alltid kommer fortsätta lära dig göra massa tokigheter som retar gallfeber på mamma och pappa, det är ändå min uppgift som faster, och som lillasyster till din pappa. Älskar varenda millimeter av dig! <3

Kram M

Måste även avsluta med årets bild när jag ska ta ett ”fint kort på mamma och pappa”.

humor, icke att underskatta!