Tandlakarvillan

Idag är det kvinnodagen, för mig är kvinnodagen just förknippad med starka kvinnor, förebilder, kvinnor jag älskar, kvinnor jag vill hylla. Jag är lyckligt lottad, att ha lyckats skapa ett nät av fantastiska kvinnor runt mig, där vi delar likheter, lika mycket som våra olikheter, mina svagheter är deras styrkor, och tvärtom. Idag vill jag hylla en av mina bästa och äldsta vänner, för det hon har gjort kräver mod, så inihelvete mycket mod, kraft, styrka och hopp. Hon har gått igenom ett helvete som jag fortfarande har svårt att ta in och ta till mig, för om jag släpper in dem känslorna, är jag inte säker på att jag kan resa mig upp igen.

Här är en del av hennes historia, en liten del, som jag har fått lov att publicera här i bloggen för er.

Och bara här min älskade älskade vän, gör du mig så stolt. Att berätta, skriva ner, återuppleva. Jag känner sådan tacksamhet för det, att du fortsätter kämpa, varje dag, varje timme, varje minut, sluta aldrig.

– – –

Jag kan skratta och le. Vara en jätte bra mamma till T– och fungera på jobbet. Men vissa dagar gör det bara så jäkla ont. Jag kämpar. Men det gör ont inombords. Det är svårt att gå ifrån förhållandet och det är fortfarande svårt när man kommit därifrån. Man kan inte bara stänga av. Minnen gör mig påmind.

Jag hittade ett halsband och armband som jag fått från en av mina bästa vänner. Trasigt. Han tog sönder saker som betydde mycket för mig. Saker som är ovärdeliga.

Ett trasigt fotoalbum med fotografier från min graviditet med T–. När jag var gravid fixade och donade jag inför hennes ankomst, och pysslade med det där babyrosa albumet så länge minns jag. Nu ligger det nerpackat i en flyttlåda helt förstört. Det slår till i bröstet på mig och det ända jag känner är ångest! Ren jäkla ångest!

Han visste att en av mina drömmar vara att gifta mig en dag. Han kunde med inlevelse beskriva hur sagolikt vacker jag skulle vara den där dagen han och jag skulle gifta oss. Han hade storslagna planer. Överraskningar som skulle ske på bröllopsdagen. Talet, som han längtade att få läsa upp inför alla gäster. Som handlade om sin kärlek till mig. Jag blev så lycklig.

Dagen efter kunde han vrida runt armarna på mig, ta polisgrepp och trycka ner mig mot golvet. Då var jag inte vatten värd längre.

Han ville ha barn med mig. Han fick tårar i ögonen när han fantiserade om att jag skulle bära hans barn. Det skulle bli ett riktigt speciellt kärleksbarn sa han. Han skulle ta hand om mig om jag hade gravid krämpor, pyssla om sin prinsessa. Senare samma dag drog han mig i håret och jag var en äcklig jävla hora. ”Precis som alla andra kvinnor”.

Han blev arg och bestraffade mig på olika sätt för att sedan belöna och höja. Om vart annat. Hela tiden. Jämt. Våldet går inte att jämföra med den psykiska misshandeln. Jag har beskrivit den som psykisk terror. Ibland fick jag inte lämna hemmet, han tog min mobil och vägrade lämna tillbaka den. Grät jag så gjorde han narr av mig, grät jag inte brydde jag mig inte om honom, eftersom jag inte var berörd till tårar. Då brydde jag mig mer om andra. Den fruktansvärda känslan av att vara fångad hela tiden. Jag skulle vara tacksam att ha honom som sambo. Ingen annan hade någonsin brytt sig om mig så mycket som han gjorde sa han ofta. Jag stod i tacksamhets skuld till honom tyckte han.

En dag kom han hem från jobbet och var irriterad för att senare bli ledsen. Han hade en klient på sitt jobb (inom socialtjänsten) som misshandlade sin flickvän. Han menade att det va ju precis det han gjorde själv. Mot mig. Han var SÅ ångerfull.. och jag fick trösta honom.. Jag trodde äntligen att det skulle vara slut på all fysisk och psykisk misshandel. Att han äntligen förstod. Jag kramade honom och sa att jag älskade honom. Han ville att jag skulle säga att jag tog emot hans förlåtelse.. Jag gjorde det. Han lovade att aldrig någonsin göra illa mig igen..

Han höll det löftet i 2 dagar.

Jag berättar inte för att någon ska tycka synd om mig. Får jag möjlighet i framtiden, vill jag hjälpa andra. Det är så många som är utsatta. Och det är väldigt svårt att ta sig loss. Man kastas fram och tillbaka, i kyla och värme. Med ett utstuderat sätt att trycka ner och ha kontroll. Och många gånger ”Inte kan väl han”… Jo det kan han!

– – –

En morgon i Oktober förra året ringde min telefon medan jag stod och gjorde iordning håret påväg till jobbet, det var min man som stött på min vän i morgonrusningen, han lät chockad på rösten och det han berättade fick benen att vika sig under mig, det kändes som att allting svartnade, stannade upp. Paniken. Gråten. Tusen frågor i huvudet som snurrade, som en dolk rakt i hjärtat. Jag tog upp telefonen och bröt tystnaden som skavt ett stort hål i hjärtat på mig i flera år, låt det bära eller brista, jag kommer aldrig att lämna din sida igen, så tänkte jag. Dagen efter kom bilderna på sms, bilderna på tortyren, bilderna som fick min mage att vändas ut och in, tårarna som aldrig slutade rinna, bilder på vad han gjort med dig, min fina älskade vän, min godhjärtade, underbara. Vi som delar själ, hjärta och födelsedag, min tvillingsjäl, mitt andra jag. Hur hanterar man sorgen utan att göra den till sin egen? Jag vet inte. Men jag tror att det är bättre att fokusera på kärleken till sin vän, än hatet, och fråga, hur ont svaren än må göra, och det gör de, dem gör så jävla ont.

Jag tror att det är lätt för andra att tro, att kvinnor i den här situationen är svaga, och därför ringde jag min vän imorse, för att påminna henne just idag om vad hon är. Modig, stark och fantastisk. För ingen svag människa hade orkat tagit sig igenom de här åren, ingen svag människa hade dragit sin kärlek inför rätta, och slagits i DAGAR inför ifrågasättande och nedvärderingar för att få honom fälld, för sin dotters skull, för sin egen skull, för alla andra kvinnor i samma situations skull.

Och han fälldes, inte ett nämnvärt långt straff eller för alla punkter, men han fälldes.

Och du gjorde det. Ensam.

Om inte det är styrka, då vet fan inte jag vad det är. Du har alltid sagt till mig att jag är så stark, men det är du som är det, det har du alltid varit. Intala dig aldrig någonting annat än precis det här:

Du är stark, du är en underbar vän och mamma, du är värd allt fint i livet, dem runt dig ska vara tacksamma att dem har dig i sitt liv, du är värdefull.

Jag älskar dig.

–

Min vän är en av alldeles för många kvinnor i vårt land som lever med våld i nära relation, eller annan utsatthet. Jag vill uppmana alla att tänka på dessa kvinnor som går igenom det som min vän går igenom och hjälpa om ni kan, ett av projekten jag brukar lobba
för är Kvinnofrid / Hopeful i Västerås som jobbar med kvinnor i utsatta situationer.

Swisha ett bidrag på nr: 123 238 6258 eller en överföring på Bankgiro 5170-4708 / Här kan du läsa mer om deras projekt.

Jag vill också förtydliga att det här är helt och hållet på mitt egna intiativ och inte är förknippat med reklam för projektet på något sätt.

–

Tack för att ni läste, det var ett av mina svåraste inlägg att skriva, och mitt allra viktigaste.

Kärlek till er.