Kommer ni ihåg de där första vingliga tramptagen när man satt på en ”riktig” cykel för första gången?
Jag hade själv glömt av den där känslan men blev påmind om den igår när jag tittade på min treårige son som med förtjusning/skräck/stolthet/uppspelthet/glädje tog sina första tramptag.
Det var så härligt att vara med och ta del av hans känslor och upptäckt. Samtidigt som jag återupplevde ”den där känslan” själv också.
Med både stödhjul och ”ledpinne” övade vi igår. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Gissa vad vi kommer vara upptagna med i helgen 😉
