Själv anser jag att det bästa är att successivt berätta. Att först lägga det på en enklare nivå utan att gå in för mycket på detaljer (så det undermedvetna väcker en långsamt mognande tanke).
Bonussonen har tidigare varit alltför naiv. Men man vill ju såklart inte skrämma sina barn heller. . .
Nuförtiden (med all teknik) datorer & smarttelefoner, ständigt uppkopplade på nätet måste man tänka på att barnen utsätts för en ny dimension av potentiell fara. De är sårbara och man glömmer ibland av att även på de ”barnsäkra” nätsidorna kan faror lura.Pratade med Bonussonen (10 år) igår igen om vikten av att vara vaksam på nätet och han inte skulle gå ut med några riktiga uppgifter om sig själv när han tex spelade.
När jag frågade om han förstod så berättade han rakt upp och ner att bara igår (händer visst ofta!) hade två olika typer försökt fråga ut honom om ålder, kön, namn, adress och liknande! Men att han som tur tyckt de varit skumma och ”ljugit”.
Det skrämmande i detta tycker jag är att om jag inte börjat ”babbla”
med honom om detta så hade jag/vi aldrig fått reda på det!
10 åringen hade inte berättat självmant och verkade inte alls brydd.
Jag själv blev chockad och insåg plötsligt att jag var den naiva!
