Mannen är gullig och händig och skall fixa min bil idag.
– Det är skönt att vara ute i god tid. Säger jag och mannen håller med. Han ber mig att ta fram besiktningspappret så han vet vad som skall åtgärdas. – Va! Det kan inte stämma! Det är körförbud på bilen imorgon! Utbrister mannen chockat och uppgivet. Hur kan en månad ha gått så snabbt? Vi är båda uppriktigt chockade och kikar igenom min fillofax. Mannen konstaterar att med tanke på allt som varit de senaste fyra veckorna (med sjukdomar, begravning, Stockholmsresa, RS-virus, sjukhusbesök, Skåneresa, mer sjukdom och normalt vardagskaos) så är det kanske inte så konstigt att tiden bara försvunnit.Jag kan inte annat än hålla med. För de sista månaderna har jag hela tiden tänkt ”snart får jag vila lite, snart lugnar allt ner sig, snart kan jag slappna av”. Men det där ”snart” har ännu inte infunnit sig. Jag spanar förväntansfullt efter det i horisonten. Men fram till dess så vågar jag inte stanna upp.
Jag läste Charlotta Wågerts inlägg om att vi mammor skall ”peppa” oss själva när ingen annan gör det. Klart tänkvärt! För vi gör så mycket på dagarna som ingen annan ser eller vet (mer än vi själva).
När jag tänker efter ibland så kan jag tänka ”wow! Hur har jag lyckats hinna med Allt detta på en dag?!”
Ändå när jag lägger mig på kvällen får jag ofta känslan av att dagen försvunnit och jag undrar ”vad jag gjort egentligen?”…. :-/
Klyschan ”tiden springer iväg” har aldrig tidigare känts så sann som nu. Ikväll skall jag stanna upp några minuter. Reflektera, glädjas, njuta och klappa mig själv på axeln 😉
Jag vet, man vill ha 28 timmar på ett dygn och sova 8 timmar i sträck utan avbrott.
Kram
Drömmen 😉