Igår var en tuff dag som satte en mammas tålamod och psyke på test.
Att försöka dela på sig och räcka till för en busig & sjuk/febrig treåring och en riktigt missnöjd och kolikskrikande bebis är inte alltid så lätt. Speciellt när man inte är på hemmaplan i sitt eget hus. Favorit leksakerna finns inte, babysittern är inte med osv.
Efter fyra timmars nonstop skrik från Lillebror (där inget lugnade honom). Tänkte jag matt:
– Vad är det för fel på honom?!
Senare på kvällen blev jag påmind/lärde mig att jag Borde istället tänkt:
– Vad allt är normalt med honom! 🙂
För enligt utvecklingskurvan befinner han sig nu i ”fyra-månaders-trotset”.
Min vän visade ett utklipp ur trotsboken och det stämde ju in precis. Ganska lustigt det där med utveckling och hur ”förutsebara” vi människor är.
Och vad snabbt man glömmer som förälder. Det är ju ändå bara tre år sedan vi var i samma situation med Lille M och fick lära oss att det är normalt 😉
Tack C för din ständiga närvaro och kloka tankar.
