Vaknade imorse med fruktansvärd huvudvärk. Snoozade lite fast tid inte fanns för mitt huvud bultade och sprängde så. Sprang ner och väckte 10åringen som försovit sig och var väldigt svår att ”kicka” igång. Vart hade han skolväskan? Den hade han glömt på en skolutflykt igår. Vart var cykelnycklarna? Han hade ingen aning vart han lagt dem. Vi letade runt som två galningar och jag ringde mannen som är bortrest för att se om han visste vart de var men icke! Frågade 10åringen när han slutade skolan så jag kunde planera hämtning av honom och lilleman samtidigt. Men han visste inte sina tider, hade tappat schemat och hade glömt ladda sin mobil så han kunde inte ringa… suck. Sedan undrade han vart mössan var? Jag sa att jag inte hade en aning om vart den var (mest troligt kvarglömd på skolan). Han hittade inte sin jacka heller! Hur flummig kan en tweenie vara?
Lilleman vaknade på övervåningen och började skrika. Sprang upp och försökte muta ner honom. Hörde hur 10åringen gick hemifrån UTAN att stänga ytterdörren och där försvann även vovve!
Vi låg redan efter i tid så jag varken orkade eller hann ta fighten att lilleman skulle äta frukost i köket utan jag gick ut med det framför tvn. Idag vägrade han äta själv! Han visste att han skulle till dagis och det ville han INTE (han och jag har varit sjuka så det var två veckor sedan han var på dagis och självklart var plutten nervös). Jag gick efter mycket om och men med på att ”mata” honom (annars hade han inte fått i sig något). Men jag hann heller inte göra något annat samtidigt.
Så knackar det på dörren och pappa kom förbi när han var på väg upp från Skåne. Lille M blev jätteglad. Pappa hade med sig växter och frön till mina odlingar (så gulligt). När han gått skyndade vi tillbaka till tvn för att fortsätta frukostbestyren men vovve som smitit in igen hade passat på att äta upp allt. Så jag fick rusa ut i köket och göra ny frukost. Kände hur tiden bara sprang ifrån mig (panik). Försökte få i lilleman lite mer frukost men det gick trögt.
Fick ett mess från kära S om att vi måste avboka tjej-resan vi tänkt göra (innan vi ens bokat den). Hon har blivit sjuk i ögat =( Där försvann min lilla morot.
Sedan följde en kamp mellan mor och son över påklädning och blöjbyte. Jag fick bita mig själv i tungan gång på gång för jag ville inte skälla på honom, även om tålamodet inte fanns där längre.
Det var näst intill omöjligt att få in honom i bilen men tillslut kom vi iväg och jag tänkte att nu kan det inte bli värre i alla fall.
Osminkad, trött och med sprängande huvudvärk rusar vi in till dagis, 10 minuter försent och det första jag möts av är en liten flickas granskande ögon, så säger hon
– Jag känner nästan inte igen dig, du ser så trött ut. Tack för den tänker man då (precis vad jag behövde).
När jag körde iväg med bilen igen märkte jag att något inte stämde. Åh, nej (det hade hänt igen). Bilen har blivit tokig och börjat tok-gasa av sig själv. VARFÖR just denna dag! Jag får parera med bromsen och Gasar som en galning hela vägen hem.
Väl hemma slänger jag i mig två Alvedon så snabbt som möjligt, känner att det är migrän och inte vanlig huvudvärk jag har. Försöker pilla i mig en macka och sippa på en kaffe i hopp om att må bättre men migränillamåendet kommer i vågor (inget kul när man har kräkfobi). Sitter och blundar försöker tänka bort smärtan tittar igen och på min macka sitter två myror! Hej toalett! Där kom de små tuggorna upp igen.
Nu har vi myrinvation här hemma också! Gissa om jag är lagom glad på 10åringen som lämnar skruttar, godis och annat som drar till sig myror på sitt rum.
ORKAR INTE detta!
Häller ut saltkaret runt hans fönster där myrorna marscherar in. Tar min kopp kaffe och sätter mig i soffan i total tysthet och lugn. Vovve sitter intill mig. Tar en klunk kaffe (det är kallt & äckligt). Vet att om några timmar skall jag köra skrutti-bang-bang-bilen och gasa genom samhället som en tok (vad skall folk tro). Sedan blir det fullt hus och massa liv här igen så huvudvärken måste bort nu!
