Vårt hem är för tillfället ett minerat fält av legobitar…
Hur roligt det än är med Lego så
har jag vid flera tillfällen funderar över om inte Legos skapare (Ole Kirk Christiansen) var lite av en sadist…
Det gör verkligen löjligt ont att trampa på en av de där små bitarna.
Idag har lille M och jag ägnat oss åt mysiga inomhusaktiviteter medan mannen skruvat i garaget. Det har bakats kakor, sjungits sånger, sorterats kläder, målats bilar och såklart byggts massor av Legokonstverk.
Men hur många gånger jag än lagt tillbaka de där små klossarna i lådan så har de på något underligt sätt fått ben och själva hoppat ur lådan.
Sedan har de placerat sig strategiskt (över hela golvet) så att min fötter inte skall missa dem. Lille M är såklart helt oskyldig 😉
Kom att tänka på en sak med Lego idag när jag byggde med min son. Att förutom formen och färgerna som man så självklart känner igen Legobitarna på så är även ljudet unikt.
Tänk vad många generationer som känner igen det slamrande ljudet av en hand som rotar runt i en låda med Lego. Ett ljud av skapande & förväntning. Man hör att det är Lego.
