Hösten är verkligen årstiden att åka och besöka svenska djurparker, dagens besök på Parken Zoo levererade utifrån djuraspekten med högsta betyg. Jag har nog aldrig i mitt 34åriga liv sett sån action bland djuren och de djur som vanligtvis ligger och gömmer sig bland skuggorna både sprang och studsade fram idag. Till och med jag (inte stans största djurvän) kom på mig själv med att säga ”Naaaaaw” flera gånger med huvudet på sned. Vad hände där liksom?
Jag ställde klockan på sju imorse, gjorde mig iordning och lugn och ro, fixade med frukost och ruskade sakta men säkert liv i resten av familjen. Det gick förvånansvärt lätt, ”godmorgon gumman, dags för parken zoo” – pling så var de vakna en efter en. Tänk om det alltid var så! Jag hade lovat att köra, är inte alls min grej men nu har jag åkt den vägen ett par gånger så har lite koll på vägarna, eftersom jag är en laglydig medborgare så går det inte helt i ultrafart eftersom jag alltid håller hastighetsbegränsningarna. Inte helt populärt bland andra bilister men har vant mig vid att ignorera idioter som ligger och trycker i rumpen!
Det regnade i stort sett hela vägen till Eskilstuna ifrån oss men när vi väl kom fram slutade regnet iallafall. Vi promenerade in och stannade kvar vid lejonen ett bra tag, de gick och strök sig precis vid fönstren länge och det var ju såklart hur spännande som helst för tjejerna, okey då för oss med.
När vi bestämde oss för att gå ifrån lejonen så kom tåget precis lägligt så vi bestämde oss för att hoppa på och åkte hela varvet runt, hann med att höra en hel del spännande fakta om djuren på parken. Mina favoriter är aporna, där stod vi också jätte länge och fascinerades över hur de studsade fram och tillbaka mellan mark och trädtoppar.
Barnens zoo är ju också riktigt häftigt kan jag tycka, jag brukar hålla mig på betryggande avstånd från allt på fyra ben och känner att jag har ögonen i nacken för att hålla koll på läget men mysigt är det allt att se barnens glädje över alla djuren. Marsvinen från i somras kände de igen några av namnen på, Tuva till exempel. Vi hittade också en helt bedårande rödhalsad vallaby (i vanliga människors vokabulär känguru) den hade till och med kunna få flytta med mig hem.
Minigrisarna som vi gick förbi var ju också ett sånt där Naaaaw moment, en tre fyra stycken minimini grisar, vet inte hur gamla de kan ha varit men herregud vilka raringar. Julia ville genast ta med sig en hem men när jag pekade på en annan och förklarade att de växer och blir lite större så svarade hon med att vi kan ju sälja den då. Jag förklarade att de inte riktigt är så enkelt. Då kom hon på ide´n att vi kunde slakta den istället så hade vi mot i en hel månad. Ett sånt där Julia moment där man är tvungen att kontrollera hur många som noterade det som precis sas, om vi kunde stå kvar lugnt och stilla eller om skämsnivån återigen hamnade på topp!
Vi knallade runt parken, stannade för att äta pumpasoppa (premiär för mig) och hamnade till sist på den efterlängtade spökstigen. Med pirriga ben och ett fast handslag fick jag med mig Julia in på spökstigen. En tipspromenad hade de anordnat och ingenting var faktiskt läskigt så små barn kan utan att bli rädda gå spökstigen och så även Julia. Det var väldigt fint gjort måste jag säga, fick många idéer till vår egen kommande halloweenfest här hemma.
Vi stannade allt som allt i några timmar och när vi väl var frame vid utgången kändes det precis lagom att åka hem igen. En mysig utflykt som passade båda tjejerna. Även mindre barn skulle ha hur roligt som helst, det halloweenaktiga höll sig just på spökstigen så det finns inget som är läskigt så att säga. Massor av härliga pumpa dekorationer för stämningens skull, urmysigt!
Under tiden vi var på Parken Zoo och mös ordnande Nordic Cooker middagen åt oss hemma, urbra såna här dagar när alla kommer hem trötta och hungriga.
